I.
Sång till havet
Blåa hav!
Gud i seklens morgon dig åt Sverige gav
till en rörlig vall och väldig fästningsgrav.
Dig vi älska, när i frid de vita segel
sväva lätta fram på lindrigt krusad spegel,
dig, när stolt du hävs i tusen kullar,
dig, när stormande och vred du rullar,
bränning vräker, isig nordan gnyr
och det salta skum kring tacklet yr.
Fria våg!
Mörkblå, sköldbeprydda drakar förr du såg
grå med gyllne flöjlar ut på vikingståg.
Purpurrandat seglet var, som kom från norden,
stålblå vapen blänkte mellan härskeppsborden,
hjälten styrde från sin lyfting färden
hög och dristig mot den södra världen,
gick, i egen kraft och nornors vård,
fram mot Normandie och Miklagård.
Höga sjö!
Lika skön du är — i grönt, i blått och snö —
om du brusar yr mot Hallands Väderö
eller sveper skären runt kring Pater-Noster
eller stänker silverglittret upp mot Koster
eller, blidkad, strängar vågmusiken
i den stilla, fagra Skälderviken
eller svallar klar en morgonstund
i det vimpelfyllda Öresund.
Hjältenamn
tona jämt oss mot nr blåa böljors famn:
»Gustaf Adolf» sjunger våg i Älvsnabbshamn,
invid Öland själaringning går ur havet
från det »Makalös», som fordom blev begravet;
rundt om Femern högt på stormens vingar
"Wrangels" namn i segersånger klingar;
vid Bornholm ur dimmor susa ljud
om Klas Kristerson och Otto Rud.
Mulnar skyn,
stängs av mist och täta töcken jordisk syn,
andebilder sväva dock vid havets bryn:
»Jutehatarn» glider fram i mörka nätter,
från galejors gluggar ljunga falkonetter,
»Svenska Hektor» syns i midnattstimma
invid Rügens kuster spöklikt glimma,
och vid plötslig glöd av fyrbollsskott
skymtar fram en flagg i gult och blått.
Ärorik
fladdrade vid Högland denna flaggas flik,
ärorik vid genombrott på Wiborgs vik,
ärorikast dock den sköna julidagen,
då en snillrik kung för vettet och behagen
kung förblev ännu där kulor vina
och betvang den ryska Katarina,
gamla ränker sönderrev i grund
och sitt rike frälste vid Svensksund.
II. Kvällen före slaget
Tankfull kungen stod i lilla båten,
spejande i vind som blåste svalt,
för att se fientliga försåten
och den väg, som ryska flottan valt.
Blek han syntes, men bestämd tillika
och han hördes mumla: »aldrig vika!»
När han slutligt spanat vad han ville,
på ett öde skär han gick i land,
satt i drömmar, ensam med sitt snille,
och hans huvud sjönk emot hans hand.
Inre syner Gustafs hjärna brände:
att hans krona stod på spel, han kände.
Skickelse! som timat, livets ställning,
livets minnen för sin syn han såg,
såg en yngling, tvingad till förställning,
men med stora planer i sin håg,
såg en man, som bröt fraktioners välde
och ett enigt Sverige återställde.
Snillets lekar på Gripsholm och Haga
fängsla minnet än med stilla våld,
med en melodi ur Fredmans saga,
med en uddig vers av Leopold,
tills att allt flyr bort i ängslig brådska
för en enda tanke: krigets åska.
Detta krig — ja, var han pliktförgäten,
var han lättsint, när det blev hans val?
Nej, han minns med harm de fina näten,
dem hans granne spann i åratal
för att skilja kung och undersåter —
»nej», han ropar, »annat stod ej åter.»
Men hur mörkt blev allt med ens! Partiet
än betydde mer än fosterland,
och vid Anjala förräderiet
vässte, som en giftig orm, sin tand!
Ryska faror, och från Danmark faror!
Inre söndring och fördolda snaror!
Dock förgäves de sin seger fira,
han gick fram, sin envåldsmakt han tog:
»Djärvt med mig de rycktes om min spira,
men allt motstånd jag till marken slog.
Jag var mild förut. Vi sträng jag blivit?
Vet, att till förtvivlan de mig drivit!»
Nästa morgon det hans öde gäller,
nästa dag är Katarinas dag.
Snart för friska vindar seglet sväller,
snart bland skären dåna glatta lag.
Skall hans flotta segra till det sista,
eller skall han — svenska spiran mista?
Ja, ej mer, ej mindre! Under askan
glöder upprorseld, som glimtar till,
och i mörkret knyter hatet maskan
till det garn, som honom fånga vill....
Förödmjukas han i morgon, stiger
frihetstiden upp med hämndintriger.
Ej att kejsarinnans fånge bliva
är det mörkaste, hans aning ser:
bli en lekboll när partier kiva,
tappa makt och rykte — det är mer.
Fritt må Nassau rum i ordning ställa
på sitt skepp — det finns en värre fälla!
Värst att gå som slät aktör från scenen
och sitt rike luta se till fall!
»Nej, må graven eller segerstenen
muras här bland skär vid vågors svall!»
Sagt; i solnedgången styr han stråten
till Amphion. Skummet yr kring båten.
Snart ombord på jakten, sammankallar
Gustaf flottans chefer: »läggen råd!»
Fastän storm i kungasinnet svallar,
kungaögat blickar idel nåd.
»Själf jag vill ej edra rådslag störa,
men skall komma att er mening höra,»
När han återvänder, alla mana:
»Återtåg till Svartholms fästningsport!
Bättre gå tillbaks på tryggad bana
än att sätta på ett enda kort
flottans lott, som kan bli nederlaget.» —
Gustaf sade: »mitt beslut är taget.»
»Stå vi skola där vi stå, ej vika:
slåss I skolen, som I brukat slåss.
Skärgårdsflottan skall sin frejd ej svika,
och om undergången väntar oss,
fallom, fallom inom Rysslands gränser!»
Av en sällsam glans hans öga glänser.
III. Seger
Under böljors sång glimmar soluppgång,
och från
Aspö nalkas ryska flottan,
tre kolonner bred, hotande och vred,
full av segervisshet övermåttan.
Vild är Rysslands örn, fast i gyllne förn
skeppen
fromma helgonbilder bära.
Snart det blixtrar till: Nassau fira vill
Katarinas
hedersdag med ära.
Svenska flottan är bland de kala skär
ordnad stark
och väl till motstånd färdig.
Brigg och hemenma, slup och turunma —
en och var skall bli sin uppgift värdig.
Stödd mot Musalön, trotsande och skön
står till
höger Törningska brigaden,
präktigt folk på våg, saltsjöbris i håg,
bohuslänska
gossar hela raden.
Men på skummig sjö, stödd mot Kutsalö,
vänstra
flygeln redo är vid skoten;
finska kärva drag blicka där idag
upp ur slupen
och ur bombgallioten,
och från »Styrbjörns» däck oförbrännligt käck
leder Stedingk skärgårdsflottans center,
havets frie son, van vid böljors dån,
van vid
vilt upprörda elementer.
Nu med eldad själ Gustaf tar befäl,
svenska
flaggan höjs på kungaslupen,
och med panna klar av och an han far,
muntrande
till strid, på blåa djupen,
klädd till full parad, fin, belevad, glad,
som vid
maskerader förr på scenen.
Ifrigt talar han med sin närmste man,
överstlöjtnant Cronstedt, flaggkaptenen.
Första skottets knall över vågen small
vid halvtiotid på förmiddagen,
snart i stöt på stöt hemskt kanonen röt,
rymden
vart av krutmoln överdragen.
Törning stod med mod mitt i eld och blod,
hans
kartescher talte bohuslänska,
och vid middagstid efter väldig strid
ryska
skeppen rygga för de svenska.
Högra flygeln då tränger längre på
och mot centern
spetsig vinkel ställer:
så med skarpa skott icke tvärskepps blott,
men ock
långskepps svenska salvan smäller,
och med brak på brak sjunker vrak på vrak.
Med
reserven Cronstedt linjen täcker.
Nassau stormar än, men får fly igen,
och bland
skären kantra hans chebecker.
Hjelmstjerna gör klart, rycker fram med fart
och vart motstånd på sin väg han bryter;
Stedingk, som blott har fem kanoner kvar,
aldrig
ger sig fast förrådet tryter.
Se! En rysk fregatt, flottans bästa skatt,
»Niklas»
sjunker nedom böljeranden,
chefen överbord hoppar, som förgjord,
med
Andreasflaggan högt i handen.
Nu till återtåg över blodad våg
Nassau manar,
han fått nog av festen.
Men det ges ej bot, vädret står emot,
ty i väldig
storm är bytt sydvesten;
trots hans chefssignal finns ej annat val
än att
stampa jämt på samma ställen:
vindens eget våld står i Sveriges sold. —
Nu i
becksvart natt förbytes kvällen.
Väldig vräker sjö. Gustaf på en ö
vilar mitt
bland sårade och döde,
ej en blund han får: för hans öga står
tanken
jämt på morgondagens öde.
Störtvåg brusar opp emot skärets topp;
i hans inre
brusar samma dyning.
Nu det ljusnar. Se! Uret är halv tre,
och
kanonen hörs i morgongryning.
Det är ryska skepp, som med grepp på grepp
söka
varpa upp sig än i vinden.
Men de jagas, när det dagas,
och de fly som rädda
hinden,
flammor spraka, kölar knaka,
några ryka, andra
stryka,
och de svenskes mål är hunnet —
och svensksundska slaget vunnet.
IV. Memento
Heliga minne från flyktade dar,
lys oss och led oss i kommande öden,
lär oss att kämpa för Sveriges försvar!
Mycket det finns, som är värre än döden,
värst är att leva med modlösa sinnen,
aktande ringa odödliga minnen.
Hotar oss fara och vacklar vår kraft,
ljuden, svensksundska och väckande röster!
Sägen, att Sverige sitt Salamis haft,
väpnen vårt mod, om det mulnar i öster,
vittnen att fordom vi tuktade trollen,
dundrande mäktigt från slupen och jollen!
Sägen, att fienden fordom en gång
skröt med att taga kung Gustaf till fånga,
men att vid svenska kanonernas sång
leken sig vände, till fasa för många,
räddningens dag för de hånade grydde,
Gustaf vann seger, barbarerna flydde!
Sägen, att svensken på vallar av ek
alltid det första försvaret skall söka,
utan att därföre, sorglös och vek,
sky att till lands sina vapen föröka!
Ropen, när dåsighetssömnen oss söver:
Sverige en här och en flotta behöver!
Dömt är ett folk till att sjunka i grund,
vill det i tid ej mot kriget sig trygga.
Minnet oss manar med makt från Svensksund:
Hasta, o Svea, att kölar dig bygga!
Skeppen ha frälst dig; så trona på vågen,
fatta din treudd, föryngrad i hågen!
Älskade flagga! Till tidernas slut
fladdre du aktad, varthelst det må draga!
Ofta, när ståtlig du vecklar dig ut,
står för mitt öga bedrifternas saga,
ser jag Svensksund och dess bränningars fragga,
minnes din ära, du älskade flagga!
