Till Paris

 

Till Paris, till Paris

vill jsg rida på en gris.

Det kan ta några år,

men jag tror nog att det går.

Till Paris, till Paris

cyklar vi naturligtvis.

Det kan ta några dar,

men jag tycker att vi drar.

Vår blick mot helga berget går

Vår blick mot helga berget går,
där, Jesus, du förklarad står
i glans så ren
som solens sken
och pris av Fadern får.
Med fäderna från löftets tid
du talar om din nöd, din strid,
då du ditt kall
fullborda skall
och oss förvärva frid.
Du styrker här de dinas tro
med försmak av en salig ro,
en helgad fröjd
från himlens höjd
där dina frälsta bo.

Här nere är en smärtans dal,
vår hydda är ett bräckligt skal,
av stoft vår dräkt,
vårt liv en fläkt
och himlavägen smal.
Men Jesus, från din härlighet
du våra sorger ser och vet,
du lyfter mig
i tron till dig,
till frid och ljuvlighet.
Och fast jag åter måste ned
i sorgedalen, följer med
från glädjens stund
i hjärtats grund
en stilla tröst och fred.

En gång när slutat är allt ve
skall skyn sig öppna, jag skall se
i evigt ljus
mitt fadershus,
min Gud, min Frälsare.
Då skall min blick ej skymmas mer,
min hydda aldrig brytas ner,
och hunnen dit,
i klädnad vit,
jag allt förklarat ser;
och med Guds folk i paradis
jag tala får på himmelskt vis
om allt hans råd,
hans makt, hans nåd.
Hans namn ske lov och pris!

E Evers:

I ungdomen

Det glittrar så gnistrande vackert i ån,

det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son
i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler
från jorden och himlen och allt jag ser.

Det är, som om vinden ett budskap mig bär
om lyckliga dagar, som randas.
Mitt blod är i oro, jag tror jag är kär
- i vem? - ack, i allt, som andas.
Jag ville, att himlens och jordens allt
låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.

G Fröding:

400-årslimerickar vid Lules jubileum 2021

 

Jubilerande paret från Lule 

på badstranden slaskade mule, 

men deras tre trillingar 

såg ut som vettvillingar: 

den gode, den onde, den fule! 

I Norrbottens huvudstad, Lule, 

är nära till Ultima Thule. 

I utmarken ödslig 

blir hösten rätt plötslig, 

just som om den sommaren stule! 

Ibland städer som fyllt 400 

är väl Lule ej mest att beundra. 

Men går man med solen 

än närmare polen, 

så finns det ju nästan blott tundra! 

Man hoppas att Pite och Lule 

och Torne älvdal och Ule 

får fortsätta glänsa 

och sprida en känsla 

att livet fantastiskt och kul e'!

A Holmberg:

Regn

 

Sorlar, sorlar, susar
sommarregnets sorl,
alla trädens våta
blad och knoppar gråta
dropp - dropp - dropp
och därnedan rusar
bäck i sorl och porl,
bäck i sorl.

G Fröding:

Strandvrak

 

Det glimmar något på den öde stranden - 

där ligger, som ett fagert kvinnolik, 

en grann gallionbild kastad i min vik: 

en mö med lyra lagerkrönt i handen. 

En gång, då skeppet drog till fjärran landen 

och avsked bjöds med blommor och musik,

hur stolt du sken, på segerlöften rik, 

du arma bild -- en spillra nu i sanden! 

Säg, gyllne sångmö, vi du övrig blev, 

då seglarn krossades på dolda rev 

i vårdagsjämningens stormdigra nätter? 

Åt fiskarns små jag dig till leksak ger 

att tälja båtar av och sådant mer. 

Det roar barnen. Själv gör jag sonetter.

C Snoilsky:

Elsa Beskow 150 år: ABC-resan

 

Apelsiner två fick Anna 

med till matsäck av tant Nanna. 

Bo bananer fick av Far. 

Nu de ut i världen drar 

för att lära A B C.

Annas docka följer me’. 

Cyklar har då båda två. 

Bo, han ropar: ”heja på! 

Först så tar vi oss ett bad!” 

”Ja!” skrek lilla Anna glad. 

Dockan glömde de på stranden. 

Ensam låg hon där i sanden, 

tänkte: ”Ingen minns mig mer, 

aldrig mer jag Anna ser!” 

Ekorrn kom så snabb och kvick,

dockan i sin mun han fick, 

skuttade i väldig hast 

bort till toppen på en mast. 

Och han lydde inte Anna,

fast hon ropa’: ”stanna, stanna!” 

Fisken, stor med blanka fjäll,

hörde Annas rop och gnäll, 

sade: ”sätt dig upp min skatt, 

vi ska simma rövarn fatt!” 

Grodan hjälpte, snäll och trygg, 

barnen upp på fiskens rygg. 

Sen de efter båten styrde 

med sån fart att vattnet yrde.

Hönan som på stranden klev

nästan vild av skrämsel blev,

flaxade och skrek: ”ka, ka,

sånt kan aldrig sluta bra!”

när från båten med ett hopp

ekorrn flög till tallens topp.

Igelkotten hörde strax

hönans vilda rop och flax

och han skrek till ekorrn då:

”stanna, annars ska du få!” 

Jordgubbsmor så rund och rar 

skrek: ”Vad nu i allan dar!” 

när i hennes lövsal, kluns! 

dockan ramla’ med en duns. 

Katten, som ur sömnen spratt,

jamade: ”Tag rövarn fatt!” 

Mitt i språnget se’n han stanna 

när han fick se Bo och Anna, 

som på stranden våta kom, 

medan fisken vände om. 

Lingon lyste röda, granna. 

”Oj, så fullt av bär!” sa Anna. 

Och de åt allt vad de orkade

medan deras kläder torkade. 

Månen såg på barnen ner, 

sa: ”nu får ni skynda er, 

om ni ska få dockan fatt 

innan det har blivit natt!” 

Nyponet på taggig kvist 

sa: ”den dockan har ni mist! 

Lyckan går så fort sin kos, 

jag har mist varenda ros!”  

Ormen som i gräset slingrade 

väste elakt där han ringlade:

”Det är riktigt rätt åt er, 

dockan ser ni aldrig mer.” 

Päronet högt ovanför 

viskade till barnen: ”Hör! 

Dockan ligger hel och fin 

bakom jordgubbsmors gardin.” 

Glada skyndar Bo och Anna, 

men de måste plötsligt stanna. 

Vad står väl i vägen nu? 

Ack, ett stort och konstigt Q!

Q man sällan dock behöver,

därför hoppar kvickt de över. 

Rosen ler så glad och nöjd 

över Annas hjärtefröjd

när hon får sin docka åter. 

Dockan själv av glädje gråter. 

Snigeln sträckte hornen ut 

och trumpelade: ”tu tut!” 

Tuppen gol så gällt och grant, 

alltid främst som musikant. 

Ugglan satt så tyst och tänkte, 

medan ögat dystert blänkte: 

”När de tystnat med sitt gnäll 

ska jag ha konsert i kväll.” 

Vallmon viskade: ”tyst, tyst! 

säj godnatt nu utan knyst. 

Alla barn i säng ska stoppas. 

Läxan kan ni, vill jag hoppas?” 

X vi har i läxa fått”,

sade Bo och Anna brått. 

”Hur vi kring i världen tittat 

inget ord på X vi hittat!” 

Yxan som på väggen hängde 

vasst på Bo och Anna blängde, 

sa: ”Mitt namn skrivs ju med X,

liksom häxa, sax och käx. 

Värre blir det, må ni veta,

finna några ord på Z.” 

”Zinkvitt ser jag att det står 

här på denna gamla lår. 

Då behöver vi ej leta 

efter flera ord på Z. 

Kom och låt oss hemåt ro 

strax i låren”, tyckte Bo. 

Åror fann de ner vid ån. 

De klev i och sköt ifrån. 

Anna styrde med en kvast. 

Dockan höll hon stadigt fast. 

Men så skrek hon plötsligt: ”O! 

båten tar in vatten, Bo!  

Tänk ifall den skulle stjälpa! 

Här finns ingen som kan hjälpa. 

Fågel lilla, råd oss du: 

Vad ska bäst vi göra nu?” 

Ärlan kom så snabb med svar: 

”Cyklarna på strand finns kvar. 

Kliv ur låren med det samma, 

cykla sedan hem till mamma!” 

Ödlan kilar till sitt bo 

under landsvägsdikets bro 

och berättar för sin fru: 

”Barna, de är hemma nu! 

Dockan har de tagit me’. 

Alla kan de ABC.”

E Beskow:

Ögontröst

 

Barnet kom från ängen

med gloria kring sitt hår,

det smög till dunkelt sjukrum

från sol och hagtornssnår -

och lade varligt mot mitt bröst

en knippa ögontröst.

Jag såg, i plågor bunden,

en glimt av himmelskt blått,

en flock av mörkblå stjärnor,

som nyss i daggen stått.

"Se", sade barnet, "ögontröst -

här får mor ögontröst!"

Gossebarn oskyldiga,

blå blomman är du lik,

du har förvisso glittrat

helt nyss i himmelrik...

o blåa, rena röst,

levande ögontröst!

Jag skall ej mera gråta -

fin lilja är du visst!

Jag bröt dig med Guds vilja

från ren och daggig kvist - -

du barn - i dödens bittra höst

min ögontröst - ögontröst!

Karin Valborg Ek:

Försynens starka hand

Försynens starka hand, 

som stiftar högsta lagar 

till Rikens växt och fall, 

utstakar sätt och dagar, 

att oskuld styrka ge, 

att göra sällt ett land,

befaller då och då 

de stora snillen vakna 

som stadga tidens lopp, 

som leva ej för sig, 

men för det helga hopp, 

vartill de rustas ut 

och himmelsk kraft ej sakna.

Sig strax de låta se 

som gnistor elden hysa, 

de kännas lätt igen, 

så snart de börja lysa; 

de fläktas därför upp, 

att världen dager ge. 

Så med TROILIUS var. 

Han sig ej kunde dölja. 

En skicklighet, en drift, 

en flit, ett vett, ett mod, 

från vaggan til Hans grift, 

man nogsamt varse blev

med allt Hans väsend följa. 

Av dygd de rena prov 

man i Hans insikt sporde 

alldeles Honom värd, 

sin stora lycka gjorde. 

Men jag ej smickra lärt, 

det görs ej här behov. 

Vårt Zion, till vars lov 

han Biskops-staven förde, 

Hans ömma nit har sett, 

Han själv sin minnesstod 

i tiden har berett, 

till nåd för Ädel ätt 

Han ADOLPH FREDRIC rörde. 

Det lindrar Rikens brist, 

till deras trevnad länder, 

att Himlen uppväckt håg 

i Hjältesinnen tänder, 

Vårt Sverge klagansvärt 

ett sådant nu har mist. 

Ej slika Ämnen städs 

till lika mängd upprinna. 

Som med cometer sker; 

man sällan stora Ljus 

i lilla verlden ser; 

i Sverge allt för snart

de tyckas nu försvinna. 

Så hårda Himmels bud 

ej annat än förskräcka. 

I alla slagna bröst 

sorg, rop och suckar väcka. 

Fast Svenska Israël 

kan lita på sin Gud, 

med största skäl det dock 

sin Arons död begråter; 

sin helga styresman.

Låt Milda Allmakt, då

vår önskan bliva sann, 

att i Hans värda rum 

Hans like finnes åter! 

Din nåd vi ljuvligt se 

för Sverges framtid råda: 

så låt det stjärnefall 

ej flera andra båda, 

som skymma bort vår dag, 

och FREDRIC sorger ge.

Nej! låt de dyra Ljus, 

som nu ibland oss tindra 

få länge stråla än; 

och när Du släcker dem, 

tänd nya upp igen: 

att brist på stora Män, 

ej må vår välmakt hindra.

Drömmen kommer till slut

Solen glider upp och morgondagen börjar vakna. 

Genom fönstret flyter vårens morgonkyla in. 

Det rister till i björken, 

omärkligt låter den sin gröna skiftning brista fram. 

Sex är veckans långsamma och sena arbetsdar;

sen ligger man och hör att fåglarna ids hålla vaka, 

tomtänkt, naken, utan form, 

längtar efter sömnens lena oljobad; 

så fyller solens kopparröda brand grannens österruta. 

Slummer. Vågberg skymmer all horisont. 

Väggarna mullrar och livet är trångt. 

Hushöga vandrande vattenmurar. 

Liten båt, liten man, rygg som kurar. 

Thorsten Jonsson:

Mogen som en frukt ligger världen i min famn

 

Mogen som en frukt ligger världen i min famn,
den har mognat i natt,
och skalet är den tunna blå hinnan som spänner sig
bubblerund,
och saften är det söta och doftande, rinnande,
brinnande solljusflödet.

Och ut i det genomskinliga alltet springer jag som
simmare,
dränkt i en mognads dop och född till en mognads makt.

Helgad till handling,
lätt som ett skratt
klyver jag ett gyllene honungshav, som begär
mina hungriga händer.

K Boye:

Ska hälsa så mycket från mor

 

 

Ska hälsa så mycket från mor,

som borta i trollberget bor,

att nu är smultrona mogna.

Sen göken i våras gol,

vi pysslat med dagg och sol

och vaktat snälla och trogna.

Nu lyser vår backe röd

med lockande överflöd

och mor har grädde och kaka.

Av hjortron är mossen full,

den glänser som bara gull.

Kom, snälla fröken, och smaka!

H Hamilton:

Högsommar

 

Violonisten från hôtellverandan
så skälvande ur fönstret tränger ut
till parkens spisande, som hålla andan
för Richard Wagners varma "Wienerblut".
Kom, kära, låt i dag oss sorglöst lunscha
och unna oss ett glas, som sätter piff!
Fast jag ej annars hör till dem som punscha,
skall smaka liten gul aperitif...

Ack, hulda symfoni, som sammanflätas
av blommors doft och allt som bjuds att ätas,
av Wagnerspiel och dig, min Ögonsten!
O, lägg ditt huvud mot mitt tinningben!
Därute larmar världen, firmor rasa,
med kniv på tunga ävlas utan slut.
Och drar man perspektivet söderut,
i Tyskland sprider Hitler skräck och fasa...

Min älskade, vad bry vi oss om nazis?
Se färsk potatis, nej se, färsk potatis!

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Obekanta

Hon stod vid stättan
med sommarhättan
på ljusbrun nacke, den käcka jäntan.
Mot skäggigt gärdsel hon armen stödde,
och friska, fjuniga kinder glödde
av julihetta och ivrig väntan.

Han kom på stråten
bland ris och bråten
med steg som sjöngo, den muntre gossen.
Varm sken hans blick en sekund mot flickan,
men utan ord eller hälsning gick han
bort över åsen och ned mot mossen.

Men flickan slängde
en blick, som trängde
vasst in bland snår, där han var försvunnen.
"Löp gärna innerst i ödemarken,
din dumma pojke! Du har ju varken
en hönas mod eller mål i munnen."

E A Karlfeldt:

Jag kysser ingen flickas mun

 

"Jag kysser ingen flickas mun,
och ej min läpp till bägarns rand
till skummig druvsaft för.
En kind, vars hy så fin och tunn
mitt ögonkast har satt i brand,
en blick, som söker min ibland,
slikt ej mitt hjärta rör.

Kom icke i er skönhets glans,
senora, fram till gallret här!
Jag för er närhet skyr.
Jag kåpa bär och rosenkrans,
madonnan är min hjärtans kär,
och vattenkrukan trösten är,
dit jag i sorgen flyr."

"Varför då dröja, fromme man,
i midnattstid vid min balkong?
Säg, ber ni för min själ?
Nej, fly, fly fort! Man komma kan.
Din värja sticker fram så lång.
Man hör nog, trots all helig sång,
sporrklangen från din häl."

S Lagerlöf:

Vattenfallet

Brusande, dånande störtar sig fallet 

vilt utför svartgråa klippornas brant: 

strålar från solen sig bryta i svallet, 

regnbågens färger där skimra så grant. 

Skönt ifrån svallet syns dropparna stänka,

lekande skölja de stenar och strand, 

glänsande snäckor i djupet framblänka. 

O, vilket storverk av skaparens hand! 

Ställ dig vid fallet när stjärnorna sprida  

dunkelt sitt ljus över nejden den vida, 

blicka därpå sen vid fullmånens glans.

Kan i naturen mer härligt du finna? 

Vill ej en frihet som fallets du vinna? 

Kan du bli trött att se dropparnas dans?

L Strömberg:

Guds fotsteg

Gud har gått över fjällen -

markerna le i hans spår.

Rodnaden färgar om kvällen

vattnen dör öringen slår.

Här finns ej tiden.

Dagen är tusen år,

och när den dagen är liden

Gud över vidden går.

Allting är tystnad

genombrunnen av sång

om den fjällvidd av under

dit du skall vandra en gång.

Spira och bräcka

lysa bland sten och dy,

vända mot den som skall väcka

fjällhed och farande sky.

Böjd och med lyfta händer

beder du, sköljd av en evig våg,

förd mot de blommande stränder

som en morgon du såg.

T Nilsson:

Vår stjärnströdda flagga

 

Kan du se i den gryende morgonens glöd, 

vad vi hälsade stolt, medan solen gick neder, 

och vars stjärnor oss lyste i faror och död, 

när vi värjde vårt land mot förrädarnas leder? 

O, när kulregnet ven 

genom glödbombens sken, 

vi sågo vår flagga med fröjd var och en! 

Du vår stjärnströdda flagga, o, svajar väl du 

bland ett folk, som i frihet och kraft bor ännu? 

Se från töckentung strand ovan klippornas bryn, 

längs det djup, där vår ovän i dödstystnad vilar - 

se, vad är det, som glänser så rödvitt mot skyn, 

stundom lyft, stundom sänkt av en morgonvinds ilar? 

Se, nu fångar dess rand 

morgonrodnadens brand, 

i ära och prakt hälsar flaggan sitt land! 

O, vår stjärnströdda flagga, alltjämt svajar du 

bland ett folk, som i frihet och kraft dväljs ännu! 

Men var är hon, den lögn, som skrytande svor, 

att vår hembygd, vårt allt, skulle jämnas med jorden, 

då den eldröde hanen med skräck bland oss for? 

Hennes blod har sköljt bort hennes fotspår i norden! 

Icke flykten ens gav 

skydd åt hyrknekt och slav 

mot segrarens svärd undan jämmer och grav. 

Men, du stjärnströdda flagga, din glans sprider du 

kring ett folk, som i frihet och kraft dväljs ännu! 

Ja, förblive det så! Frie män stå på vakt 

för sitt älskade land, mot försåt och mot fara! 

Hell den makt, som har frid genom striden oss bragt, 

som vår frihet oss gav och som skall den bevara! 

Vad som rätt är består, 

ty skall segern bli vår - 

vi lita på Gud så idag som i går, 

och med ära skall svaja, vår stjärnflagga, du 

bland ett folk, som i frihet och kraft dväljs ännu!

F S Key:

In memoriam

Det skockas skyar kring Gavas

och fjällvinden gormar som förr.

En vinter igen skola drivorna travas

kring jaktkojans dörr.

Mot Svaipa solglansen faller,

då fastlagens ljusning begynt

och skarsnöns blanka kristaller

bli gyllene mynt.

En kölddag vitnar mot Tjolme,

förstenande kärv och sträv,

då isen sträckt kring var holme

sin skimrande väv.

Konungslig höjer sig Ferras,

och Tjäksa står dottninglik,

då älvdalens trängsel spärras

vid snödrevsmusik.

På Yraf spåret snart blånar,

där fångstmannen färdats till fjälls:

av västan, som livar och dånar,

strax våren beställs!

Förundrad du lyssnar till jokken:

fast evig dess sång är dock ny!

Den spelar för risen och blocken

att mörkret skall fly.

O fjällvärld, din ro har ej brutits!

Och ändå är intet som förr,

ty bakom en fjällman har slutits

hans jaktkojas dörr.

Du grunnar med vidd som förbidar

en brusande vårs sakrament,

men aldrig på skaren där skidar

den man som dig känt.

T Nilsson:

I mina tankars flugsurr

 

I mina tankars flugsurr

smyger jag kring
med en tidning i handen
klatsch! klatsch!

Ha
sentimentalitet
huru känns det att vara en våt fläck på tapeten?
sprattla inte så med benen
kärlekssorger
klatsch! klatsch!
En fet fluga
surrar ut genom fönstret.


H Parland:

Mitt testamente

När en gång jag dött, så bären 

mig dit upp på kullen, 

att jag måtte bliva jordad 

i ukrainska mullen, 

över stäpp och ängar vida, 

där min Dnjeper flyter, 

där det ses och hörs och kännes, 

huru floden ryter. 

När från Ukraina oväns

blod han för till haven, 

skall min ande frigjord stiga 

åter upp ur graven. 

Över dessa berg och ängar 

själen då sig svingar 

och med tacksamhetens böner 

Gud sitt offer bringar. 

Bädden mig i grav, men stånden 

upp med boja bruten! 

Må med ondskans blod er frihet

varda friskt begjuten! 

I ert nya, stora samfund, 

byggt av fria söner, 

mån I också ihågkomma 

mig med stilla böner.

T Sjevtjenko

Forsar brusa, månen glänser

(Till Onsnovjanenko-Kvitka,   

ukrainsk författare 1778-1843)

Forsar brusa, månen glänser 

som i forna tider. 

Sitj är borta, och dess kämpar 

hädangått i strider. 

Var är Sitj? Så spörjer säven 

invid Dnjepers stränder. 

Vart ha våra söner skingrats 

ut i fjärran länder? 

Måsen skriar och med suckar 

ungars död beklagar. 

Solen skiner, vinden viner 

och på stäppen jagar. 

Kullar, som på stäppen trona 

uti stel begrundan, 

spörja stormens starka ande, 

om han sopat undan 

stäppens barn, som fordom gästat 

dessa rika nejder. 

Vänden åter till er forntids

dryckeslag och fejder! 

Axen vaja än, där fädrens 
hästar fingo föda, 

där tatarer och polacker 

färgat stränder röda. 

Vänden åter! Aldrig åter! 

susar det från havet. 

Aldrig det står upp som en gång 

vart i mull begravet. 

Sant det talar, blåa havet. 

Sådant är vårt öde. 

Friheten ej vänder åter 

från de evigt döde. 

Ej kosacker komma åter, 

ej stå upp hetmaner.

Ej i Ukraina prunka 

purprade zjupaner. 

Men vår ära dock ej ljuger. 

Hävden rättvist dömer 

om vår rätt och om vårt öde,

som i mull sig gömmer.

Våra visor, våra sägner 

världen ej förglömmer. 

Ukraina är vår ära, 

byggt på rättens grunder, 

utan guld och utan stenar, 

utan lömska funder.

Herrens röst är ock vår stämma; 

hon kan ej gå under. 

Låt mig än en gång få höra, 

huru havet sjuder, 

huru under pilträds skugga 

ungmöns visa ljuder! 

Låt mitt hjärta le och fröjdas 

än en gång, den sista, 

innan mull av utländsk torva 

kastas på min kista!

T Sjevtjenko

Min Herres moder

Din milda hälsning klingade

i Sakarie hus.

Elisabet den bringade

visioner av Guds ljus.

Den blida vårvind susade

bland Juda ljuva berg.

Du kom med blod som brusade

och kinden bar dess färg.

Med ärende som hastade

till bergen Gud dig sänt,

och skimmer kring dig kastade

mysteriet du känt 

På ängelns hälsning stavande

till fränderna du for.

Elisabet, själv havande,

såg dig som Herrens mor.

Du förde med, Benådade,

en doft av Edens ros.

Din fränka strax den bådade

vem Herren gästat hos.

Hon kände fostret röra sig

och delade dess fröjd

och lät av Anden föra sig

till ljusa sångers höjd.

T Nilsson:

Profeten

Vid Wallinfesten i Stora Tuna 2.7.1939

Låt upp, o folk, dina äreportar
vid orgelbrus och vid harposlag
och följ ditt törstande hjärtas hjortar
till diktens levande vattendrag!
Ur dunkelt tummel
på dagens tiljor
med spådomsmummel
och kluvna viljor,
lyft upp din panna, o folk, en stund
mot hoppets eviga himmelsrund!

Snabbt växer gräset på skaldegravar.
Snabbt skifta tyckena högkvarter.
Eldstoder slockna och aronsstavar
förlora kraften och vissna ner.
Ett sekel stormar
förbi mot döden
med vad det formar
av ord och öden
och nya tidevarv myllra opp
med större kval med allt mindre hopp.

Nu tuktas folken av skorpioner
och hoppets stjärnvalv är höljt i hån
och Davidsharpor och Sionstoner
förskrämda klinga i vapnens dån.
Se, raser rasa
mot andra raser
och folken fasa
för tanks och gaser
och diktens genius stapplar stum
mot gråa bombvalv och källarrum.

Och dock! Fast mörker oss överhöljer,
därbortom bidar Guds klara dag.
Mitt i tumultet Hans blick oss följer
och söker siares anletsdrag.
Eldstoder tändas,
och vissna stavar
i grönska vändas,
och ibland slavar,
som blinda piskas mot natt och skam,
profeter ropa och träda fram.

Hur stort att vara dens röst som ropar,
när den som ropar är Herren Gud!
All nöd, men också all nåd Han hopar
på den Han viger till sändebud.
Sitt eget hjärta
han måste stycka
för andras smärta,
för andras lycka
och viska böjd under törnets krans:
Ske ej min vilja - ske endast Hans!

Från intet kval honom Gud kan skona.
Allt måste störtas som själv han byggt,
fast han skall klaga med Job och Jona
och söka misskund och undanflykt.
När andra smaka
ett liv gemensamt
med barn och maka,
skall hans bli ensamt,
och om han äras på världens torg,
skall han förtäras av hemlig sorg.

Men mitt i mödan, när han vill digna
och när han mistat allt kärt han haft,
skall - helga under! - han allt välsigna
och genomströmmas av väldig kraft,
och dem som famla
och rolöst hasta,
skall han församla
och göra fasta,
och för det folk, som ej hoppas mer,
skall hoppet tända sitt ljusbanér.

Två vingar äger den stora sången:
omistligt hopp och omutligt krav.
Hör! Över tiden, som är förgången,
det brusar sång, som ej tid vet av!
Med kraft av havet
och stormanloppet
den budar kravet
och siar hoppet,
och i dess tonsvall av evig glans
en stämma når oss - och den är hans!

Hör stämmans malmklang! Ett folk har andats
i psalmens längtan och hymnens hopp
och deras rytmer ha sammanblandats
i mänskoåldrarnas blodomlopp.
Hur många släkten
hans röst hugsvalat
från morgonväkten
tills solen dalat!
Och som den följt våra fäders stråt
skall våra barnbarns den följa åt.

Den återföds i miljoner strupar,
när julen tänder sitt otteljus,
när levnadstimmen mot graven stupar
och allt blir stilla omkring vårt hus.
Vår orosfråga
den ömt besvarar
om jordens plåga
och frid som varar,
och mitt i dödsstunden jublar den:
"Till härligheternas land igen!"

Stort är ett liv, när ett liv får klinga
i sång, som följer miljoners lopp.
Stort är ett folk, men ett folk blir ringa,
som ej vet krav och ej hyser hopp.
Upp, dikt, och höj dig
mot himmelshavet!
Upp, folk, och böj dig
för helhetskravet!
Vid orgelbrus och vid harposlag
gån fram, gån fram mot Guds arbetsdag!

H Blomberg:

Elsa Beskow 150 år: Årets saga - juli

Solen bränner spenat och persilja, 

bladen sloka på vallmo och lilja, 

jorden krasar så torr i rabatten, 

alla blommorna ropa på vatten. 

Brita stretar så ivrigt med kannan. 

Kom och hjälp henne då, någon annan! 

Nej, de andra med slåttern ha brådska. 

Lyssna! Hördes där inte som åska? 

Mullra på och låt blixtarna knalla! 

Snart ska regnet i störtskurar falla! 

Brita skrattar: "Nu blir de allt glada, 

alla plantorna, när de får bada!"

E Beskow: