i Brabant,
min ålderdoms åtrådda blomma.
Din barm jag vill med smycken beströ
med hängen av guld och demant
och fästa på jungfrupannan den fromma
min kejsarkronas röda rubin,
men din gråt vill jag dricka som kosteligt vin.
Barbe Blumberg, du bliver den grannaste brud
i Brabant,
se kejsaren låter dig sända
av flöjel och mård en bröllopsskrud
med guldsydd, pärlsirad kant.
Så skynda från sångbok, sömnad och slända!
Till fest dig pryd i klädkammarloft,
men din sorg är mig kär som blomsterdoft.
Barbe Blumberg, din fader är död. — Ej man
i Brabant
skall dig från mitt hjärta skilja.
Ren nalkas i natten mitt svarta spann.
Dovt dunkar på dörrn min drabant.
Ej världen har skydd mot kejsarens vilja.
Ren facklorna blänka i svalugång,
din suck blir mig ljuv som fågelsång.
Barbe Blumberg, förglöm både hem och mor
i Brabant.
Se hingstarnas hovar slå gnistor.
Glöm svennen, som innan till kriget han for
dig gav för sin sista slant
din ring. Du finner i kejsarens kistor
mång bättre klenod till bröllopsståt —
Barbe Blumberg, jag törstar efter din gråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar