Djurens möte i skogen

En fabel om ryska revolutionen, författad av en tjugoårig yngling i Gammalsvenskby den 1 jan 1922. 

Uti skogens dunkla sköte 

hålla djuren allmänt möte. 

Medan jorden fylls av storm

göra djuren ny reform. 

Stygga ugglor, starka örnar,

stinna svin och stora björnar – 

djur av allehanda slag 

hålla råd och stifta lag. 

Mellan djuren råder freden. 

Mickel räv i främsta leden, 

utan svek i sitt förbund, 

skakar tass med mäster hund. 

Stolt förvägen han går fram, 

smeker både höns och lamm, 

gör sig redo att i dag 

hålla allmänt föredrag. 

Nu det gäller nya val, 

vem som helst får hålla tal. 

Mickel räv är redan en, 

och gorillan kommer sen. 

Konung Leo är ej nöjd, 

hans gestalt av smärta böjd, 

han ej mer sin krona bär, 

och hans stund nu kommen är. 

Mickel börjar. Massan tystnar. 

Alla på hans stämma lyssnar. 

Fram till Leo han nu går, 

talar hårt och förebrår: 

”Nu så har vi Leo funnit, 

domen kommer att bli kort – 

kungen skall ur livet bort! 

Mina herrar, min publik, 

rösta nu för republik! 

Nu vår lösen är parti, 

president, demokrati. 

Länge nog vårt blod man sugit 

och kung Leo för oss ljugit, 

att han kämpat för vårt väl, 

fast han dräpt båd’ kropp och själ. 

Tiden har nu hastigt vänt, 

man bör utse president 

för att styra efter lag, 

göra allt vårt välbehag.” 

Mickel skådar ren sin tron. 

Massan tager ju reson, 

börjar fatta, vad som hänt – 

Mickel räv blev president. 

*** 

På fyra fötter ned från grenen 

gorillan träder fram på scenen 

inunder himlens gröna sal 

och håller så sitt jungfrutal. 

Hon börjar: ”Ädla kamrater,

man skilde förr på djur och stater. 

Nu äro alla bröder 

ifrån väster, norr och söder. 

För statens skull vid lampors sken 

man sökt från tidens morgon re’n 

en verklig kommissar 

till fröjd för våra levnadsdar. 

Den länk som var försvunnen, 

nu äntligen är funnen! 

Fastän jag går på fyra, 

så kan jag stater styra.” 

Så flyter talet dagen lång, 

gorillan slutar denna gång. 

Hon också lycka med sig har 

och hyllas re’n som kommissar. 

*** 

Mickel räv är illa stämd, 

tänker nu på list och hämnd. 

Också vargen är en man, 

varken kunnig eller grann. 

Vill för statens skull försöka 

även sin prestige att öka: 

”Som jag kallas anarkist, 

jag försäkrar er förvisst: 

alla, som mig höra till, 

hören, vad jag säga vill! 

Den som följer mig är fri, 

ty jag hyllar anarki. 

Gott eller ont, vad vill ni ha, 

allt vad ni önskar, kan ni ta.” 

*** 

Och djurens valdag får ett slut, 

där massan skiljes åt med krut. 

En blodig strid med rop och kiv, 

envar nu kämpar för sitt liv. 

Många hellre fly än fäkta, 

andra re’n till marken sträckta,

de ligga slagna såsom lik 

med all sin kloka politik. 

*** 

Tyst det är i skogens sköte. 

Där nyss djuren höllo möte, 

färgas markens örter röda 

av de slagna, som förblöda.