torsdag 25 januari 2024

En vårdikt

















Så glömmer jag åter trötthet och hat 
för vårens ömma dyrkan, 
liksom en gammal ärrig soldat 
som faller på knä i kyrkan. 
Jag har slitit hund och grånat i hyn 
under ruskiga vinterdagar, 
men nu har våren kommit till byn 
och ler ur knoppande hagar. 

Det bränner en längtan i mitt bröst, 
jag kan den aldrig döda, 
Den ropar än med skälvande röst 
i vardagens gråa möda. 
Ur vedermödornas trånga dal 
upp sträcker den än sina händer 
från köld och mörker, bekymmer och kval 
till skönhetens ljusa länder. 

Nu ligger framför det skönas land, 
där är oss gott att vara. 
Nu grönskar åter vår karga strand, 
nu samlas fåglarnas skara. 
Nu blommar marken där jag får gå 
medan sagan bygger i snåren. 
Fast tung och grånad min själ ändå 
evinnerligt älskar våren. 

Så glömmer jag åter förakt och hat 
för barnaglädjens under. 
Hur skönt att leva ändå, kamrat, 
i dessa knoppande stunder!
Ny ler min blick under buskigt bryn 
som förr i förhoppningens dagar, 
ty nu har våren kommit till byn 
och ler ur grönskande hagar. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar