Vårens dårskap

 

Så snart som marken i mars blev bar

som pojke hade jag kulpåsen klar.

I dag är luften så misstänkt ljum,

min egen pojke går i mitt rum

med färska fräknar och svettigt hår

och spejar och vädrar i alla vrår.

Jag kan ej på stolen sitta still,

jag måste upp för att hjälpa till.

Vi krypa kring golvet båda två

och ha ett muntert och andfått schå

att under möblerna raka fram

fjolårets kulor i ulligt damm.

För varje kula som rullar ut

min son upphäver ett jubeltjut.
Där kommer till sist en nickeldank,

som blinkar mot dagern rostfritt blank.

Den legat ett år förkastad och glömd,

men nu blir den åter smekt och berömd.

Men sedan så var det visst inga fler

och ut till striden min son sig beger.

Mig lämnar han åter här inne i fred,

nu får jag ej längre vara med.

Jag känner inom mig ett tomhetens sting.

Jag har ingen dårskap, jag har ingenting

som blänker och eggar att raka fram

ur årslångt mörker och vinterdamm.

E Lindorm: