torsdag 30 mars 2023

Vårens dårskap

 














Så snart som marken i mars blev bar
som pojke hade jag kulpåsen klar.
I dag är luften så misstänkt ljum,
min egen pojke går i mitt rum
med färska fräknar och svettigt hår
och spejar och vädrar i alla vrår.

Jag kan ej på stolen sitta still,
jag måste upp för att hjälpa till.
Vi krypa kring golvet båda två
och ha ett muntert och andfått schå
att under möblerna raka fram
fjolårets kulor i ulligt damm.
För varje kula som rullar ut
min son upphäver ett jubeltjut.
Där kommer till sist en nickeldank,
som blinkar mot dagern rostfritt blank.
Den legat ett år förkastad och glömd,
men nu blir den åter smekt och berömd.

Men sedan så var det visst inga fler
och ut till striden min son sig beger.
Mig lämnar han åter här inne i fred,
nu får jag ej längre vara med.
Jag känner inom mig ett tomhetens sting.
Jag har ingen dårskap, jag har ingenting
som blänker och eggar att raka fram
ur årslångt mörker och vinterdamm.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar