vänligt forskande en gång!
Se dess värld — den trånga, ljuva,
hör dess sakta jubelsång!
Många väsen, lätta, viga,
irra där i gräsets lund.
Se! Mariæ-nyckelpiga
promenerar glad en stund,
låter ingen hälsning störa,
skyndar ivrig, utan ljud,
från Veronica att föra
till Stellaria ett bud.
Blommans blåa ögon blicka
efter snälla tärnan än,
och den späda stjärnan nicka
ser jag, mot sin lilla vän.
Förbi grottan nu hon ilar,
där en Kämpe står på vakt,
och en fjärils-mumie vilar
i egyptiskt dyster prakt.
Kämpen tyckes viska sakta
till den lilla ögontröst,
som, hans grå-skägg att betrakta,
smyger barnsligt till hans bröst.
Stolt ses prästringkragen blänka,
bugande för vindens fläkt,
och sitt ljuva rökverk skänka
korbarn små, i snövit dräkt.
Ned i daggskålns spegel klara
rodnande ett smultron ser;
darrgräs anar någon fara;
men den gamle kämpen ler. —
Jag till dem mig lutar neder,
allt att bättre skåda få ...
hastigt sig en skugga breder
över gräs och blommor små:
och en ko — med steg så tunga,
med en mine av — ”idel flärd!” —
skövlar med sin vassa tunga
tuvans lilla skimmervärld.
Fåfängt har jag hotat, slagit?
Skällan klingar: binglibång!
Ack, mitt ämne har hon tagit,
gjort en ände på min sång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar