Omogen

 

Hur genom snår och trängsel än de branta stigar bära,

jag kan mig aldrig världens knep och konster riktigt lära.

Jag borde vara mogen snart - djupt nog i tiden sjunken -
men ack, jag kommer aldrig in uti den rätta lunken!

Förstånd och klokhet världen vill - jag borde kunna höra´t -
jag borde tämjt för länge sen en räv att ha bak örat...

Se, mina bröder lära sig ändå en del med åren -
jag är ett barn, som stavar än, jag är ett träd i våren.

Ej klandrar, vänner, jag ert vett, ej rosar jag min egen
fåkunnighet - jag står bland er och lyssnar blygt förtegen,

förkrossad mer ju mindre jag er klokskap orkar följa,
och diktens tunna fikonlöv mig röja mer än dölja.

Dock - vi förnekar jag min art i grubbel och i tårar?
Vår Herre blickar kärligt än till sina barn och dårar.

Och mången zephyrs glada sång och många hymner klara
till de fåkunniga förbi de visas öron fara...

Ur abderitisk synpunkt snett jag vandrar rätt mot vinden.
Jag är ett träd, jag är ett barn, som står och ler vid grinden.


 R Jändel: