mänskor bullra — och ändock,
under dagens sorl och vimmel,
sluter du Ditt ögonlock!
Slumren kommer, att förjaga
dina tankars ljusa lek;
drömmen med sin granna saga
tittar fram på avstånd blek.
Vet, att under Din siesta,
då jag sitter ensam här,
kommer ofta, att mig gästa,
tysta tankars lätta här.
Utan hem de arma smyga,
landsförvista ur Ditt bröst,
och till mig en stund de flyga,
gé min penna ock en röst.
Harmas icke, att de ila,
vid Din korta blund, till mig!
Ej de störa få Din vila,
skynda sen så glatt till Dig.
Då Du slumrar, sakta vecklas
ut en liten blomma än;
det är Din, är icke Theklas.
Känn den, leende, igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar