svävar Herrens ande över vatten:
livets fläkt igenom rymden far;
havets böljor häva sig och brusa,
vindens första dunkla suckar susa.
Vaknande, Naturen andan drar.
Ljuvt i skönhet blommar redan gruset.
Vattnet skimrar: ty det nya ljuset
ser sig glatt uti den klara våg,
som i famnen unga jorden sluter,
och i evig längtans svall sig gjuter
kring den skönhet i dess armar låg.
Smäktar under hettans brand Naturen,
kommer du, av lätta skyar buren,
liksom tröstens bud till Hagar sänt.
Himlen lockar du hit ned till jorden,
här dess enda rena spegel vorden,
klara, underbara element!
Mystiskt, outgrundligt är ditt väsen.
Än du sänker dig till låga gräsen
med din gråt: var stängel livas opp;
men vid solens blick i morgonstrimma
höjer sig din silverskira dimma,
lätt och fri, till blåa rymden opp.
Om du som en bäck i dalen ilar,
eller som en stilla källa vilar,
när du darrar i en mänskas blick;
om i tårar du på rosen skälver,
eller häftigt vreda vågor välver:
ständigt lika magisk kraft du fick.
Säg, vad sjunger väl din blåa bölja,
som mig lockar, att med blicken följa
i din virvel, i din svala famn?
Minns du ännu tidens första stunder?
Har du speglat Edens sköna lunder?
Söker rastlöst nu dess flydda hamn?
När du drömmer det förflutnas fägring,
darrar minnet, som en stilla hägring,
på din lugna yta med sin tröst:
men den ljuva villan dig förlåter;
och av tunga suckar häves åter,
stormande ditt saknadsfulla bröst.
Dock — du får i Nådens solsken glimma
sällt. ännu — i dopets helga timma
kyssa barnets späda huvud ömt.
Dina klara tårar sakta bäva;
ty du känner Herrans ande sväva
kring sitt verk, som aldrig än han glömt.
Sjungen, vågor! klara bölja svalla!
Nu jag vet, vartill vi längta alla:
nya himlar och en nyfödd jord.
Våg på våg må darrande förrinna,
mänska efter mänska tyst försvinna;
hoppet vilar lugnt vid löftets ord!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar