Natt på myren

Över myrens mossbevuxna,
pors- och ljungbeklädda yta
bleka floder utav månsken,
breda floder ljudlöst flyta,
långt i fjärran - kan du se det
i den lätta svedjeröken? -
långt i fjärran insjöns silver
drar en gräns för sumpig öken.

Livlöst tyckes allt. Det vita
månljus ligger tyst och glimmar
i de svarta vattenpölar
under nattens långa timmar.
Säg, har tidens urverk stannat,
intet buller knäpper takten,
vilar dödens bleka slöja
som en straffdom över trakten?

Hör, det ljöd ett brak i snåret,
tunga fotsteg framåt skrida,
över myrens månskensyta
syns en kolsvart skugga glida.
Stanna jättespöke, vålnad!
Är det fantasin som jagar
denna drömbild för mitt öga
ifrån de förgångna dagar?

Som en väldig forntidssägen
går han dröjande i ljungen,
älgen, stolt och hög och härlig.
Månens sken på vildmarkskungen
faller skimrande, då glänsa
hornen trolskt, men stum han vänder
huvudet och majestätiskt
blicken över myren sänder.

Fridlös i den vilda skogen,
fridlös i den dunkla natten,
landsförvisad furste skådar
emot insjöns vita vatten,
bortom detta skarpa blicken
skönjer svagt en mänskoboning:
undan flyr han, vet hos mänskan
finns ej miskund, ej förskoning.

Som hon kom försvinner skuggan.
Månsken ligger tyst och glimmar
i de svarta vattenpölar
under nattens långa timmar.
Säg, har tidens urverk stannat,
intet buller knäpper takten,
vilar dödens bleka slöja
som en straffdom över trakten?