din ed, du unga brud?
Och, ungersven, du, som begär
ett hjärta inför Gud?
Den eden gäller evig tro
i överflöd och brist,
ett löfte om gemensamt bo
som fåglarnas på kvist;
var afton ett gemensamt tack
till Den, som klätt vart träd,
var morgon ett gemensamt ack,
att signa dagen med;
en ärlig bön att hjälpas åt
och dela hälften var
i allt vad löje eller gråt
som livet sedan har;
en fast och tryggad tillförsikt
att kunna på var punkt
med glädje fylla varje plikt
och finna intet tungt;
ett hopp som rosornas till slut,
som från sin stängel få
se nya knoppar skjuta ut,
de löftesrika små;
en tro, att ej ens döden kan
åtskilja; och att där
två hjärtan klappa mot varann,
är evigheten när.
Det är ert löftes hemlighet;
och hur jag grubbla vill,
att ta ifrån jag intet vet,
ej heller lägga till.
Står Trohet innanför er dörr
och rummet blomsterströr,
så står nog Lyckan, nu som förr,
på tröskeln utanför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar