min barm, den brett violoncellska,
stämt upp sin elegi så varm
om kvinnor, som mig ej fått älska,
om kvinnor utav skilda profil
- så ariska som israelska -
jag haft till bords, i båt, i bil,
om alla, som mig ej fått älska.
Jag skullat vela ge dig ja,
du muntra, städs dansanta fjäril,
vars hela liv är tralala
kring mannen såsom honungskäril...
Dock - nej, för flyktig Butterfly,
som virvlas hän vid första tväril,
mot kvinnan bortom allt galej,
som vet sin plats i hemmets äril.
Hur gärna dig, mitt fromma lamm,
som drömt att lindas kring mitt finger,
jag låtit få din vilja fram
och sett dig lycklig vid din Singer...
Dock - nej, för menlös duvotyp,
som gör vadhelst, blott mannen ringer,
mot den med något av polyp,
den snärjande, som smula stinger.
Jag velat ge mig helt som boll
i dina klor, du kattlikt sköna,
som följt mig utan uppehåll
med irisar, vampyriskt gröna...
Dock - nej, för eva, vars hypnos
man för sitt yttres skull får röna,
mot den som dras till ens psychos,
den enda jag kan prisbelöna.
- - -
Så sjunger stråken i min barm,
ack, Irma-lill, i stunder kvällska,
när du dig kurar mot min arm,
om kvinnor, som mig ej fått älska...
om dussin kvinnor väl bortåt
- från yppiga till mest gazellska -
jag haft till bords, i bil, i båt,
men som, jag svär, mig ej fått älska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar