stå andra förgyllda
med snören och glitter
på rocken och kragen,
men ensam du sitter,
långt fjärran från skriket
och bullret för dagen,
på tröskeln till riket.
Du hänger ditt bälte
på muren tillbaka,
men landsflykt och vaka
de varsla en hjälte,
som intet förfärat
men sagt vad han menat,
som många ha ärat
men flere ha stenat.
Ej fagrare lager
i aftonens dager
två händer fått pressa
kring diktarehjässa
än den du har burit.
Ett löfte du svurit:
du skulle ej slita
från hår, som bli vita,
om dagen än sprunge
i mörker och släcktes,
den tistel som räcktes
till krans åt den unge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar