Längtan

"Jesus! Jesus!" suckar detta hjärta,
tryckt, förkrossat, dignande av smärta,
tärt av livets saknader och kval.
"Jesus! Jesus!" svara berg och dal.

Honom blott jag söker i naturen.
Se, hans kärlek strålar i azuren
milt från nattens silverstjärnor ner;
tårbestänkt i sipporna den ler.

Döende, i kvällens sol han skickar
ömhetens och tröstens hulda blickar,
står ånyo med förklarad kropp
levande i morgonsolen opp.

Han i skuggan till sitt bröst mig sluter,
i violen han sin anda gjuter,
och i daggens spridda silverflod
måla sig hans tårar och hans blod.

Säg, o värld: var skall jag finna Herran?
Mig så nära är han dock så fjärran.
Ej hans skugga blott i tidens älv,
honom vill jag finna - honom själv.

O, var blomstrar i hans armar friden? -
Slumrar du måhända midnattstiden,
gode herde, vid olivens stam?
Går bland dalens hjord Guds rena lamm?

Över allt hans milda röst mig kallar,
där bland liljor källans jaspis svallar,
där i ängens nardusrika vår
susande den gamle eken står.

Vart jag hastar, är han mig till möte;
högst på berget, djupt i däldens sköte
sträcker han sin kärleksrika famn,
viskar, Edens fläktar likt, mitt namn.

Viska ömt, att synden är förlåten!
Kyss från själens bleka kinder gråten,
och naturens stora harpa bjud
festligt sjunga Kristus och hans brud!