Och med de sina steg han så om bord.
Och se, en väldig storm sin vinge sträckte
kring havet ut! Dess härar skeppet täckte.
En dödens härold i var våg blev spord.
Och lugnt han sov. Men med förtvivlans ord
lärjungarna omsider honom väckte.
Då stod han upp, och ut sin hand han räckte,
och på hans bud teg stormen, lydiggjord.
Så än, o Herre, när på hjärtats hav
det orofulla, stormen fasa breder,
du underbart din gudoms makt beseglar!
Ett ord av dig - och stormen tystnar av,
de stolta böljor sjunka ödmjukt neder,
och skönt sig himmelen i djupet speglar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar