Rabulisterna

Ett farligt folk vill jag sjunga om,

som börjar öka sig småningom,
ett misslett släkte i Nordanlanden
med "kappor små och cigarr i handen".
Si, allt var "gott" i den höga Nord
och packet var som en fårahjord;
då kommo dessa, så tätt som axen,
att ifrån klipparna rycka saxen.
Och det vart missnöje, sorl och knot,
och fåren började spjärna mot,
begynte bräka om "rättigheter",
och annat otyg, evad det heter.
Och jag blev vredgad av detta prat,
svor rabulisterna evigt hat,
svor att dem kittla med spetsad penna,
samt låta folk deras ondska känna.

En ryslig lära bekänna de!
Ve över dem! Ja, ett trefalt ve!
Hör på! De dyrka en drömmens mara,
som heter FRIHET - vad kan det vara?
Jag vet ej vad det betyder, men
det skär som svärdsegg i öronen,
så väl på mig, som på andra "stora",
och kommer oss att vårt mod förlora.
O detta platta, fördömda ord!
Vem lärde det åt den dumma hjord?
Det re´n gjort ont - och skall göra värre -
det blir vår död, blir vår död, o Herre!

Och huru skamlöst de se´n predika,
att alla människor födas lika!
Det var det värsta, jag nånsin hört!
Ett grevligt bröst kan av slag bli rört.
Du jordens axel, spring genast sönder,
om detta tal kommer ut bland bönder!
Jag kan ej leva förutan "pack",
ty de mig kläda och föda. Ack,
min Gud! Jag nästan förståndet mister,
när blott jag tänker på rabulister,
och hur de skrika i sinnesrus
på "frihet", "sanning", och "rätt" och "ljus"!
Om allt för mycket I dårar tron er,
det är omåttliga pretentioner!

På sanning yrken I? Ingenting
är mera skadligt på jordens ring!
Den störtar neder allt vad vi bygga;
men endast tystnaden gör oss trygga.
Vem skulle "Landsfader" vilja bli,
om varje tunga fick löpa fri,
fick fritt bedöma en ädla källa,
ur vilken sällhet och frid blott välla?
Vi äro barn utav en familj -
vad pappa vill - ack, fördenskull vilj!
I himmelriket må sanning duga,
men här på jorden är bäst att ljuga;
det är en hävdvunnen gammal sed,
och längst man kommer ju ock därmed.

Och sedan praten I om det rätta!
Säg, gode herrar! vad är väl detta?
I tigen. Nå, jag vill säga er:
Det rätta endast är det, som - sker.
Bevis I fordren! Nå, den, som klandrar,
(I själva sett det!) till Vaxholm vandrar,
och detta kommer sig, rätt och slätt,
därav att icke han hade rätt.
Jag ser er baxnas för det beviset;
ha, rabulister! Jag vunnit priset.

Sist vill jag tala med er om ljus.
Det under skäppan bör ha sitt hus,
ty ve oss alla, ja, även eder,
om ut på landet dess sken sig breder!
Då skulle alla ju lika bli,
förutom några, som fått geni.
Då skulle "massan" ju kunna säga:
Med lika mått vilja vi nu väga.
Då skulle bispar ej gödas mer,
I guld ej klädas en häst-offser,
en lagman tvingas på lag att skåda
och själva statsrådet till att - råda.
Nej, sådant duger ej! Det är klart.
Det till fördärv leder uppenbart.
I allan tid vi sett statsmän sträva
att ljuset, ljuset med makt förkväva.
Det är en uppgift, så ädelt stor,
ty "fadersväldet" därpå beror,
och till beröm för de höga ätter,
de snyta ljuset med bajonetter,
så väl i öster, som annorstäds,
och därför ljuvligt mitt hjärta gläds.
Ja, först och sist, låt oss tåligt famla
i mörkret, blivande vid det gamla!

W v Braun: