till dig från jorden ropar.
Än rasar ondskans övermod,
än brott på brott hon hopar.
Dock vid allt otrons överdåd
de dina du hugsvalar.
Till jorden ser du än i nåd,
ty Jesu blod där talar.
Korsfäst! de ropte om Guds Son,
och Barabbas behöllo.
I Kristi fjät, med kval och hån,
hans trogna vittnen föllo.
Men ordet lever efter dem
som ljus åt världen givit,
då av din prakt, Jerusalem,
ej sten på sten förblivit.
Och si! då en rättfärdig man
står fram att sanning yrka,
all världens makt ej fruktar han;
Guds sak ger honom styrka.
Förgäves ondskan tänder skär
och till hans död sig väpnar:
hans uppsyn lik en ängels är,
för vilken brottet häpnar.
Åt himlen lyftande sin syn,
den fromme går att lida
och skådar i den öppna skyn
Guds Son vid Faderns sida.
Lik honom ber han i sitt fall
för dem hans ofärd göra,
och dör med lugn; ty en gång skall
dock mörkrets makt upphöra.
Ja, Herrens ljus ej slocknar ut,
fast det i moln sig döljer.
Det goda segra skall till slut,
fast världen det förföljer.
och han som kom i Faderns namn,
skall än välsignad komma,
och samla i en evig hamn
från tidens storm de fromma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar