Angående världens öden

A. Allmänna

Världen är så stor, så stor,
ändå är den liten,
och fast mycket fort den snor,
har den hunnit, som jag tror,
bara första biten.
Och i världen, föga snygg,
går nu jag och Ni, Herr Trygg,
lessna och begrunda
ting som skola stunda,
tills vi lägga oss på rygg
i vår grav och blunda.

Ur Vår Herres perspektiv
är det hela tragiskt.
Tänk er vilket himla liv!
Hand i hår och kniv mot kniv,
jämmerfullt och jagiskt.
Ni, som anses klok och sund,
har nog mången dyster stund,
då Ni åsett morden,
modlöst mumlat orden:
Gäspus, Nickus och John Blund,
skynda er till jorden!

Är det lönt att peka på
hur det var den gången,
då ett barn blev lagt på strå
och en stjärna tycktes stå
ovan stallingången?
O, Herr Trygg, om Ni begär
framtid för en värld som är
vild och sönderriven,
grip ej själv till kniven!
En har redan varit här
med den nya given!


B. Personlig varning
(med tröst)

Herr Trygg, jag ber Er sörja,
ty detta liv är kort.
Betänk på vilken smörja
Ni ödslar tiden bort.
Se, dygnen bli decennier,
men fast Ni har på känn i er,
att någon utstängd ber:
Kom ner! Kom ner!
Ni smäller dörrn igen i er
och fräcknar till allt mer.

Men vet: En natt Ni vaknar.
Ni blinkar mot Ert tak.
Det är en sak Ni saknar,
men vet ej vilken sak.
"Det blir försent om nätterna,
jag tål ej torsdagsrätterna
och springet hit och dit.
Sömn hit! Sömn hit!
Var har jag nu tabletterna
mot ångest och mot sprit?"

Här vill jag skarpt betona
vad många gå förbi:
Om möjligt, så förskona
Er själv för hyckleri.
Bliv icke ännu fräckare,
grip ej till eftersläckare
och allra minst till tjut:
Allt slut! Allt slut!
Den nattens sorgsne väckare
är den Ni körde ut.

Om han den natten plötsligt
med visshet till Er kom,
att allt, som nu är ödsligt,
i glädje kan gå om,
om längtan, som var halv i Er,
på nytt helt barnsligt skalv i Er
som fordom, hel och het -
vem vet, vem vet:
kanske ett himlavalv i Er
tände sitt alfabet.

H Blomberg: