för taken här i byn har hyvlat spån.
Så länge vårens starka flöde räckte,
gick vattenhjulet runt med stilla dån.
Och vattnet gled och sjöd i mossbelupen ränna,
och hjulets axel drev en hemsmidd kniv,
vars egg en kådig spånved måste känna
i vårens nätter medan marken ångade av liv.
För länge sedan har nu hjulet slutat svänga.
Dess axel rostar mot sitt murkna underlag.
Den man är död, som sist fick dammens lucka stänga,
men vattnets brus är likadant i dag.
Än dröja ekon här av röster, steg och sånger,
av ljud från människor, som sova tysta nu.
Och bäcken nynnar: jorden vänder några gånger
och sedan är du borta, tyst och stilla, även du!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar