förs han bort, hans dom är fälld:
han är bannlyst och förskjuten,
utom mänskligheten ställd.
Skygg och skälvande av skammen,
spanar han i allas drag,
men han ser blott ja och amen
till den dom, som fällts i dag.
Hoppets lämningar förtvina,
modets sista flämtning dör,
porten stängs och kvalen grina
emot fången innanför.
Allt är stympat och förvittrat,
allt är skövlat och förbi,
och i själens djup förbittrat
sluter han sitt raseri.
Sista strängen i det godas
strängaspel i hjärtat brast,
och det onda växer, frodas,
biter sig där inne fast. —
Men med självbehag i rösten
fariséer hålla tal,
slå sig för de fromma brösten
och ge lärdom i moral.
Och med ljus och lykta leta
de i hans förflutna liv
och de sticka och de peta
efter dåliga motiv.
Hånande sarkasmer dugga
på den fallna ärans grav,
ej en vålnad, ej en skugga
lämna de igen därav.
Du, som ädelmodigt svärtat
det, som svart tillräckligt var,
upp med barmen, fram med hjärtat
och låt se, vad själv du har!
Ser du, ser du, det finns fläckar,
många, många, fastän små,
men av många, många bäckar
bliver som bekant en å.
Och i mausolén av glitter,
vackert högmodsglitter, byggd,
ser jag nog, att liket sitter
av en liten, liten dygd.
Det var alltså — alltså detta,
som har gjort så stolt ditt mod!
Fall på knä och tvätta, tvätta
med ditt bästa hjärteblod!
Tvätta dig med ångerns vätska,
med förtvivlans frätsten bränn
och fäll sedan grymma, hätska
domar, om du kan, min vän!
Nej, när du som han har lidit
marter utan gräns och tal
och i långa nätter vridit
dig på bädd av ändlöst kval,
kanske då du glömde grandet,
när hos dig du bjälken fann,
kanske att du kände bandet
mellan dig och brottets man!
I, som häcklen, ett förgäten,
ett i högmod glömmen I:
med det mått, varmed I mäten,
skolen I ock mätte bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar