Faderskapet

Nu är det fjärde gången

och allt är lika nytt.

Och jag är åter fången,

förhäxad och förbytt.

Det biter i mitt öra,

det sprattlar på min arm.

Hur kan du, knyte, göra

ett sådant stort alarm?

Jag lyssnar när du trutar

till ord din lilla mun.

I världen ej det sprutar

en bättre visdomsbrunn.

Och dina två små händer,

som hjälplöst tager fatt!

Och dina två små tänder,

som grinar surt och glatt!

Nyss hela världen stjälpte 

i blod och mörker kull.

Det är som jag den hjälpte,

när dig jag lär stå lull.

Men tänk ändå att bara

på några år man glömt

hur knubbigt allt kan vara

och dunigt, lent och ömt.

Det kan man aldrig bära

i minnet sedan sist.

Det måste om man lära

och om igen förvisst.

Nu har jag föresatt mig

att lägga manken till.

Nu har jag tagit fatt dig

och gömt i min pupull.

Jag minnas ska ditt joller

i år som strömmar hän,

tills, barn, ditt barn jag håller

på styva morfarsknän.

 

E Lindorm: