lågan slocknade i er blick,
men jag vet att framåtlutade,
nedåtböjda ni alla gick.
Framåtlutade över plogarna,
över lie och nät och städ.
Mödan böjt er och härdat knogarna,
krökt er, vänt er mot mull och säd.
Framåtlutade, när om vårarna
ni åt tegarna gav svett och blod,
framåtlutade över bårarna,
där en kärlek med smärta stod.
Framåtlutade som trägna svedjare,
när ni brände och röjde mark,
framåtlutade som trogna bedjare,
himmelsvända, i längtan stark.
Framåtlutade, när ni grånade,
svalt allena, mot skörd och höst,
framåtlutade, tills döden rånade
allt ni samlat, var jordisk tröst!
Framåtlutade, tills tryggt ni stupade
efter arbetets rika år.
Livets fåra sig sist fördjupade
till den grav, där er kista står.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar