ty där hör jag hemma,
där susa olivträden gröna.
Jag vill vara i Jerusalem,
ty här är det kallt och grått,
men där lyser sol över taken.
Låt mig fara dit,
jag ber dig, mor.
När du talar om Jerusalem
bli dina stora ögon djupa
och dina dunkla händer forma
sköna bilder som dansa för min syn.
Varför talar du då ständigt
om landet långt där borta?
Du förför mig
med ditt tal.
Jag vill icke längre tvingas kvar
bland folken som ej förstå mig.
Jag går naken och skälvande,
och de sticka mig och reta mig
och ropa jag är jude
och säga stygga ord bakom mig.
De äro grymtande
skabbiga djur,
och deras föda vill jag kasta upp, den är oren likasom de.
Jag vill vara i Jerusalem
bland vaggande träd och höfter
och smeksamma vindar och blickar,
och mina smala fötter skola stiga lätt
på gatans fina stenar.
Svara, mor,
du sitter tyst.
Det är din egen brinnande längtan
jag ger i trevande, sjungande ord.
Här finnes ingen sång,
här finnes ingen oro.
Jag vill vara i Jerusalem
och värmas av dess jord.
Kom, mor!
Din hand!
Vi vandra bredvid varandra
till landet bortom dessa frusna vatten.
Nej, vi skola ej förtröttas,
men ständigt vara glada,
och när vi skåda staden,
en dröm av guld och ljus,
vi lyfta
våra armar
och prisa Gud som sänt oss
tillbaka ur en isig fångenskap
som pinade oss svårt.
Du svarar icke, mor. Men säg då
att vi som äro judar skola lyckas
att vinna åter vår tempelmur och stad.
Du leker
med ditt pärlband.
Din mun är som förseglad. Du gråter.
Jag känner dina tårar på min kind.
Är det sant då att du bidar
Messias som skall komma
och lösa våra bojor och band?
Men varför kan du icke tro att bleka
judegossen
vid ditt knä
är den strålande Messias
du väntat på i dessa många långa år.
Så le då, mor, och smek mig
och välsigna din Messias med din hand.
Nu log du, mor, så skimmerblankt, och dina händer forma
en ring, en gloria omkring mitt svarta hår.
Då tror
du mig!
Jag vill vara i Jerusalem.
I Jerusalem nästa år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar