Pyramiden

Trälarna byggde en pyramid

en faraos namn till ära,

släpade, buro i hundra år

- födda att släpa och bära.

Trälarna - ingen räknade dem!

De levde som lastök och dogo,

tills äntligt en dag till byggets topp

den sista stenen de drogo.

Öknen allena var dem blid,

skänkte dem gravar i sanden.

Som ett under stod Faraos jättegrift,

pyramiden vid ökenranden.

* * *

I sin gyllene kista Farao låg,

kungligt skön i döden,

och bidde hos gudarna evigt ett liv,

av faraoniska öden.

Gömd i den mörka sarkofag,

med ett leende än över munnen,

han bidde och bidde, tills en dag

från jorden hans ätt var försvunnen.

Över pannan lyste hans lotuskrans,

där i kistan innerst inne

han bidde  ännu, tills hans namn ej fanns

längre i människominne.

På bröstet i väntan låg hans hand

att hälsa en gud och frände,

tills gudarna flydde ur Faraos land

och aldrig återvände.

* * *

Var tröst, o Farao, glömd i din grav!

Än är blott en stund förliden,

sen lik solen, som bärgas av öknens hav,

du gick bort - och oändlig är tiden.

Varen tröst, I som svekos likt Farao,

I, miljarder av dödsfångna själar!

En konung förgäts, men mot stjärnorna än

ropar ett verk av hans trälar.

Någon väl månde där uppe bo,

som skall höra, om tåligt I biden.

En gåta är himlen i stjärnero

och en bön om ett svar - pyramiden.

A Mörne: