I Orrböle skog är en blåsippslid, där Guckuskon står i mossan
Där dräpte den hårde Rosendal en ryss, som i skogarna rymde,
och ännu hörs ekot i kvällen sval av skottet en dag, då det skymde.
Av lodet sargad den skjutne bad om nåd, och om hustrun han gnydde.
Han grät likt en man vid Jabboks vad och stammande ångesten tydde.
Han rörde väl stenen med sitt tal, då blodet flödde ur såret,
men hård stod den vilde Rosendal och slog med kolven i håret.
Han krossade hjässans ben och sparkade svårt den döde.
Calypso blommade vid den sten, där mossan drack blodets flöde.
Långt bort var slätten vid den flod, där ryssen de sina lämnat
och dit han sedan en afton god till lyckans möte sig ämnat!
Då grävde dråparen strax en grop och vräkte dit liket.
Det flög där en korp med dystert krax, och ormen väste i diket.
Och tiden går, och allt är glömt, och sägnen ler kring det forna.
I liderna spelar trasten ömt, och blygt stå där Skogsfru och Norna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar