Lasarus är död

En sparv har fallit ur sin herres händer

och sparvens ungar ropar efter bröd.
Men Kristus ser det ej. En av hans vänner,
hans broder Lasarus är död.

Kring Kristi hjärta drages sorgens svarta
och obevekligt hårda ögla åt.
Nog känner han hur tungt det blir för Marta -
men inte därför faller han i gråt.

Han minns de ögonblicken, silvrigt korta,
då vart offentligt hölje kläddes av,
då kors och törne var i fjärran borta
och Gud var fri hos någon han höll av.

Han erfar, knivvasst, som för första gången
den lott som tillhör den av kvinna född:
att du som nyss steg in i fågelsången
ligger där plötsligt, tystad och förödd.

Om tusen år skall du ur markens matta
bli lyftad till det bo du fallit från
men det är nu jag ville se dig skratta,
för det är nu jag kallas Mänskoson!

Är det en frestelse, så vet, Maria,
att Mänskosonen ej kan motstå den
ty mina händer äger makt att fria
ur dödens blinda grepp sin ende vän...

- - -

O, broder Gud, min hand har varken
liv eller fäste i en landfast tro.
Fall med din övergivna sparv till marken
och göm den mjukt i dina händers bo!

R P Olofsson: