som stå och väga mellan natt och dager
med ljus från dolda källor någonstans,
sker detta under
att allt det gångna går igen. Allt drager
förbi i denna smärtfyllt klara glans.
Nu kan jag se den,
den dolda meningen i allt som hände,
den som jag förut aldrig trodde på:
den blinda vreden,
den heta längtan och all sorg jag kände,
den vart mig given, att jag skulle få
min ande prövad,
min vilja som ett järn i ugnen renad,
min stolthet krossad, att jag skulle bli
allt hopp berövad,
men ock till sist bli det som jag var menad
och lyfta pannan högt och varda fri.
Och denna svala
och enkla bikt om övervunnen smärta,
så lik de andras, som på jorden bo,
skall kanske tala
en gång till något djupt förtvivlat hjärta
och trösta det och sjunga det till ro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar