av ditt blotta namn,
och din bild emot mig träder
jämt med öppen famn.
Rådhus, ghetto, torn och broar,
Elbes dottervåg —
allt förtjusar, lär och roar
reselysten håg.
Över Hradschins tomma salar
domens kors har satts.
Stumt om forna bragder talar
Wallensteins palats.
Mäster Hus till frihet bjuder;
folket rustar sig.
Hör, för minnet åter ljuder
trettiårigt krig.
Helst min hågkomst dock vill stanna
nära bildprydd bro,
där, med framåtlutad panna,
skalden i sitt bo
låter känslans flammor flöda,
famnar tankens värld
och bland levande och döda
gör sin segerfärd.
Outtröttligt som naturen
är din diktnings schakt,
och på aningsvingar buren
når du ändlös trakt.
Hos historiens världsbekante
är du trogen gäst:
bjuda dig som gäst.
Ur ditt horn du ymnigt öser
diktens smälta guld,
och från skaparkval dig löser
sånggudinnan huld.
I miljoner droppar bryter
sig ditt känslosvall,
men var droppe solklar flyter
som en ren kristall.
Kosan jag dock icke ställer
till en stor poet —
mitt besök en mänska gäller:
Ty ej mången vet,
att hans bröst inom sig rymmer
mången rar klenod,
rik på fröjder, på bekymmer,
barnsligt ren och god.
Framför allt jag icke ville
störa diktarns fred,
icke mästra erkänt snille
på kritikens sed.
Nej, jag ville glädjas bara
att få se dig än,
stolt och tacksam att få vara
famulus och vän.
Vila handen! Låt oss följas
ut på grönklädd ö!
Må den torra strupen sköljas
uti Pilsens sjö!
Måtte Melniks röda druva
öka hjärtats glöd
och med sydländsk saft förljuva
nordens sura bröd!
Carpe diem! . . . Toner strömma
över torn och slott.
Vi i Hradschins skugga glömma,
att vårt skägg är grått.
Och när Prags kastanjer knoppas,
träffas vi igen.
Låt oss sjunga, låt oss hoppas,
mästare och vän!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar