Snärjd i de ringlande drakarnes band, Laokoon synes
kämpa förtvivlad, men dock lugn, som det höves en man.
Bröstet är fritt, och huvudet än mot himmelen höjes,
munnen är sluten, och knappt krusad av smärtan den tycks.
Icke ett ord, ej ett ljud han fram över läpparna pressar,
sluter dock dödens kval re’n i sin manliga barm.
Lider ej fadern likväl att se, huru sönerna kvävas?
Är väl hans hjärta därvid kallt som den mejslade sten?
Nej, han drager en suck, så djup, så förtvivlad och dyster,
som om hans innersta liv flydde ur kroppen med den.
Varför kvider han ej? — Ty anden, fjättrad i marmorn,
äger ej tunga och språk, talar i tecken ännu.
Därför rör dig också den förstummade smärtan dess mera,
därför den dödlige tycks hög och sublim som en Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar