Juvenalis´ tredje satir

Fastän bedrövad jag är att skiljas från åldrige vännen, 

gillar jag dock bans beslut att uti folkfattiga Cumæ 

slå sig i ro, så att en medborgare får dess Sibylla. 

Där är ju porten till Bajæ, och stranden ger en behaglig 

tillflykt. Prochytas ö jag sätter dock före Subura. 

Ty var finns ett elände och var en öken, att ej man 

tycker det värre ändå att få rädas för brand och beständigt 

bäva för ramlande hus och för tusende faror i staden? 

(Att icke nämna poeternas läsningar mitt i augusti). 

Nej, med sitt pick och pack upplagt på en endaste kärra, 

håller han stilla en stund i Kapenas fuktiga portvalv. 

Här, varest Numa har haft med vänninan nattliga möten 

utarrenderas nu både templet och heliga källans 

lund åt judar, som äga ej mer än sin halm och sin matkorg. 

(Aldrig en buske det finns numer, som ej skattar åt folket, 

Och se’n man muserna vräkt, hela parken av tiggare vimlar).  

Ned i Egerias dal vi nu stego och grottor vi funno,— 

Onaturliga hål! Huru levande vore ej källans 

Gudom, ifall med en grönskande rand utav gräs hennes bölja 

omgavs, samt den naturliga tuffen ej skämdes av marmor. 

Här Umbricius talade så: När i Roma man icke 

finner en plats för ärliga värv och för mödan en vinning, 

då vad man äger är mindre i dag än i går, och i morgon 

ock är en dag, som tär på den fattiga styvern, så vill jag 

giva mig dit, där Dædalus trött avklädde sin vinge, 

medan mitt hår ej vitnat ännu och min ålder är kraftfull, 

medan än Lachesis tråd har kvar att spinna, och själv jag 

vandrar på stadiga ben och ej lutad mig stöder på käppen. 

Bort från min fädernestad! Arturius, Catulus gärna 

stanne i den eller de, som svart kunna vända till kritvitt, 

taga på entrepenad hus, hamnar och svällande floder, 

rensa kloaker från smuts eller lik till gravarne forsla, 

och som ha hjärta att sälja till slaf en själ under klubban.

Förr de herrarne blåste trumpet och som trogne aktörer 

följde en småstadstrupp, ökända skrodörer på landet. 

Nu tillställa de spel, och när massan vänder på tummen, 

döda de vem man begär till folkets nöje, och sedan 

de arrendera i Rom avträdena — ja varför inte, 

då ju de äro dock sådana där, som kastas från gatan 

upp till ärones höjd, när lyckan behagar att skämta. 

Vad skall jag göra i Rom? Jag kan aldrig ljuga; en uselt 

skriven bok kan jag icke berömma och köpa; jag känner 

icke till astrologien — och att lova ta livet av far min, 

varken jag vill eller kan. I grodornas magar jag aldrig 

kikat ännu. Att bära till frun de skänker, som älskarn 

skickar, må andra förstå. Med min hjälp ingen skall stjäla. 

Därför hänger jag ej som en vandrande skugga vid någon, 

likasom vore jag lytt och min högra sida förlamad. 

Vem är nu omtyckt? Jo, medbrottslingen, som i sitt inre 

brännes av glödande samvetskval över hemliga bragder. 

Aldrig nånsin av den du vänte dig tack eller gengäld, 

som i en hemlig, men hederlig sak dig gjort till förtrogen. 

Yerres älskar blott den, som kan stämma en Verres för rätta, 

när han behagar. Så högt må du dock ej skatta den dunkla 

Tajos glänsande sand och det guld, som han välver till havet, 

att dn förlorar din sömn, och att orättvist du förvärvar 

skatter, som mistas en gång, samt fruktas av mäktiga vänner. 

Men vad det är för slags folk, som i vår tid tjusar de rika, 

och dem jag flyr som en pest, jag skyndar nu öppet bekänna, 

utan att blygas. Jag kan ej fördra, I stolte qviriter, 

Rom med sitt grekiska skick — och tänk, vilken drägg uta greker! 

Redan förut har Orontes, den syriske, blandats med Tibern, 

förande med sig seder och språk, flöjtister och harpor, 

(strängarne spända på sned) samt österländska cymbaler 

jämte den seden att ställa på lock gatflickor vid Circus. 

Gå, den som älskar en utländsk nymf med granna turbanen! 

Hovdräkt bära de nu dina bönder, du gamle Qvirinus, 

och amuletter de hänga kring salv-insmetade halsen. 

Denne från Sicyon kom, och den där uti Amydon bodde, 

den ifrån Andros, från Samos den där, och den här ifrån Tralles, — 

bo på Escquiliæ nu, och de syfta nog till Viminalen, 

älsklingar alla i mäktiga hus, snart herrar på täppan. 

Fyndighet, hastig och rask, en förtvivlad djärvhet, ett språk, som

svamlar med ord, likt talarn Isæus’. Säg mig, vad tror du, 

han där är för en karl? — Han är allt, som kan tänkas i världen, 

är matematiker, målare, lärd, kvacksalvare, rlietor, 

läkare, slängd i magi, augur, lindansare. — Allting 

mäktar den hungrige greken. Befall, — och han kilar till himla. 

Och så på köpet — det är ej en mor, en sarmat eller traker, 

som sig fjädrar har lånt: nej, midt i Athen är han uppfödd. 

Skulle jag dem icke fly? Den där skall på handlingar sätta 

namn och sigill före mig? Han lägga sig överst vid bordet, 

kommen till Rom med den vind, som hitför sviskon och fikon? 

Är det då platt ingenting, att i barndomens dagar vi andats 

luften i hjärtat av Rom, växt upp vid sabinska oliver? — 

Nej, fullflugna i smickrandets konst, de berömma sin väns språk, 

fastän en åsna han är och hans anlete, fast han är vanskapt. 

Om han är svag, hans skrangliga hals de vid Hercules’ nacke 

likna, förstås, när högt ovan jord Antæus han lyfter. 

Ja, hans klena organ dem förtjusar, fast sämre den låter 

än en skrockande tupps, som förälskad biter sin höna. 

Dylikt kunde väl ock vi prisa, men dessa kanaljer 

tror man. — Spelar han bättre sin roll som den tragiska Thais 

eller uti komedien såsom hustrun eller slavinnan, 

vilken ej slöja får ha? Ett fruntimmer tycker man tala, 

icke en utklädd karl: ban liknar på pricken en kvinna. 

Hela nationen är komediant. Du ler? — Med ett gapskratt 

svarar han. Ser han en tår på din kind, — han smälter i tårar, 

utan all känsla likväl. Begär du i kylan ett fyrfat, 

tar ban en skinnpäls på. »Hu, så hett!» du säger; — han svettas. 

Nej, vi äro ej vuxna varann; ban är bättre, som alltid 

kan både nätter och dar ombyta sin min till en annan, 

som slängkyssar kan ge, har en artighet alltid på läppen, 

om hans patron mår väl och det märks båd’ på ett och på annat. 

Därtill är ingenting tryggt eller fridlyst nog för hans lystnad, 

icke familjens fru, ej en ärbar dotter, ej hennes

fästman, gosse ännu, ej förr så blygsamme sonen; 

finns ingen annan, nå väl, han håller till godo med farmor. 

Efter vi börjat en gång att språka om grekerna, tänk blott 

då på de lärdes stånd, hör dåd av förnämare karlar! 

Bareas döden ljöt, angiven falskt av en stoiker, 

vilken hans lärare var och hans vän samt född på den stranden, 

där den gorgoniska hästen en gång lät sjunka sin vinge. 

Ej finns plats för en romersk man där, varest som konung 

härskar en sådan spion som Diphilus, som Erimarchus, 

vilken ej tål en rival, utan själv vill rå om vår skyddsvän

ensam. Ty när en gång han i villiga öron har droppat 

endast ett grand av det gift, som han fått av natur och av hemland, 

körs jag från vännens port. Den långliga tid, jag där trälat, 

båtar mig ej: en klient är den lumpnaste sak att förlora. 

Nå, för att alls ej smickra, vad är det för tjänster vi göra? 

Vad är en fattigs beröm, fast han fjäskar i toga på natten, 

sedan herr prætorn befallt honom skynda sig hals över huvud 

liksom en lictor — ty re’n är en rik arvtagerska vaken — 

att hans kollega ej förr än han själv uppvaktar Albina? — 

Här går ädlingens son till vänster om slavens — och varför? 

Jo, ty så mycket, som någon tribun i hären förtjänar, 

skänker den andra med ens Calvina eller Catiena, 

blott för att en eller annan gång få henne besöka. 

Du däremot, när en flicka i snygg toilett dig förtjusar, 

står där försagd och vågar ej bjuda din sköna på bärstol. 

Skaffa ett vittne i Rom så heligt som själve Nasica, 

Jupiters värd, må Numa stå upp eller han, som ur templet 

räddande drog genom lågor och rök den skrämda Minerva, 

genast man frågar, hur mycket han har, sist om karaktären. 

Föder han massor av slavar på stat? Hur mycket i jordrymd 

äger han? Spisar han middag på många och rika serviser? 

Allt som pengar man har i förvar på bottnen av kistan, 

har man förtroende ock. Vid egna och främmande gudar 

svärj du, så mycket du vill — man tror dock en fattig förakta 

blixtar och gudar — och det med självaste gudarnes tillstånd. 

Ja, den stackarn också skall åt allas glosor och speord 

låna sig själv till ett mål, om hans rock är ful eller trasig, 

om hans mantel är smutsig en smul eller lädret i stöveln 

spruckit och gapar mot skyn, eller om, när hålet är lagat, 

ärr den visar vid ärr, nyss sammansydda med becktråd. 

Värre än allting dock i vårt olycksaliga armod 

är, att det gör sin man till en gäck. »Drag åt skogen» man ropar; 

»om du vet skam, så stig upp från en soffa, som passar för riddarn, 

du, som ej äger vad lagen bestämt, ty här skola sitta 

kopplaresöner, om ock i det uslaste kyffe de föddes. 

Här må den frodige roparens son bland städade pojkar, 

söner till ståtliga män (plymgriparen, fäktaren) sitta!» 

Sådan är Othos tarvliga lag, som rangen har skiftat. 

Vilken tar väl en måg med ett bo, som är mindre än flickans 

hemgift, fast den är klen? Vem får den fattige ärva? 

Säg, vad bryr man sig om en ædil? Nej, fordom i tiden 

borde de enkla qviriterna vandrat i massa från staden. 

Icke så lätt man kommer sig upp, när förtjänsten i hemmet 

bindes av fattigdom; men likväl här i Rom är försöket 

värre ändå, ty dyr är en usel boning och dyrt är 

fylla slavarnes magar och dyr din tarvliga måltid. 

Spisa på lerfat blyges man för: det hände dock icke, 

om inan i hast till sabinernas land och till parsernas fördes, 

där med en vadmalsfilt både grå och grov man sig nöjde. 

Sanning att säga, så finns en väldig del av Italien, 

där man i toga ej kläds förr’n i döden. Ja, när en festdags 

högtid firas ibland på teatern, byggd på en gräsplan, 

när efter långlig tid den bekanta pjäsen man skådar 

åter på scenen en gång och barnet för gapande masken 

darrar i moderns sköt, medan själv hon är bleknad av rädsla; 

då skall dem alla du se uti dräkter, som likna varandra, 

både aktörer och folk, och som tecken på rangen och sysslan 

är det ædilerna nog att den vita tunikan bära. 

Mera, än krafterna rå, här pyntar man ut sig, och stundom 

tages ur nästans pung långt mer, än som kunde behövas. 

Slikt är ett allmänt fel. Här vi leva i prunkande armod 

alla. Men varför tala därom? I Rom har på allting-

fris blivit satt. Vad ger du ej ut för visiten hos Cossus, 

och för att få av Vejento en blick, fast han tiger som muren? 

En avrakar sitt skägg, och en annan helgar sin hårlock, 

huset av högtidsskänker är fullt. Tag åt dig, min gosse, 

åter ett ämne till harm: vi tvingas att giva presenter, 

stackars klienter, därtill drickspengar åt fiffiga slavar. 

Vilken är eller var väl rädd i det kalla Præneste 

för kullramlande hus eller bland Volsiniernas kullar 

eller i Gabiis lugn och vid Tiburs branta kasteller? 

Vi däremot, vi befolka en stad, som vilar till stor del 

stöttad på bräckliga rör. Ty så den lutande väggen 

värnas av ägarn, och när den gamla sprickan är stoppad

ber han dig sova i lugn, fast i var stund raset dig hotar. 

Nej, man skall bo, där vådeld ej eller nattliga faror 

hota. — På vatten det skriks, och re’n sitt eländiga bohag 

forslar Ucalegon bort, re’n tredje våningen brinner; 

du om ingenting vet, Ty springer man nederst i trappan, 

brinner den översta r’en, som av tegelpannorna ensamt 

skyddas för regn, där de kärliga duvorna reda sitt näste. 

Codrus ägde en säng, för kort för hans Procula, urnor, 

sex till tal, som prydde hans bord, dessutom en liten 

bägare jämte en bild av Chiron under dess skiva; 

därtill gömdes uti en kista hans grekiska skrifter, 

Och barbariska möss på gudomliga sångerna gnagde. 

Codrus ej ägde en smul — vem nekar väl det? — och den stackarn 

miste dock allt, fastän intet det var. Men rågen likväl på 

allt hans elände, det är, att ingen med mat eller bostad 

gitter att hjälpa den arme, som går utblottad och tigger. 

Om Arturici präktiga hus har brunnit, hans mor och 

släktingar klä sig i svart, och då uppskjuts tinget av prætorn. 

Då begråta vi stadens förlust, då förbanna vi elden. 

Medan det brinner, möta vi en, som marmor vill skänka. 

Pengar man skjuter ihop. En avstår bilder i marmor, 

en någon utmärkt målning utav Polyklet och Ephranor, 

eller en prydnad, som hövs de phæcasianiske gudar; 

en ger böcker och hyllor till dem, med en bild av Minerva, 

en utav silver ett mått. Nu bygger båd’ större och bättre 

Persiens, rikast ibland arvtagare, därtill med rätta 

misstänkt även, att själv han sin egen byggning har påtänt. 

Kan du rycka dig bort från spelen, så får du i Soræ, 

i Fabrateria eller också i Frusino ett dråpligt 

hus för det samma, som nu ett mörkt hål kostar för året. 

Här du en trädgård har och en brunn, ur vilken med lätthet 

utan behov av ett rep du de spirande plantorna vattnar. 

Lev såsom trädgårdsmästare då, och din kratta du älske, 

där du kan hålla kalas för väl hundrade pythagoreer. 

Tänk blott, det är någonting, att i vilken vrå det må vara 

bli husbonde — vad mer, om blott för en endaste tomte. 

Här dör nästan envar, som är sjuk, av sömnlöshet — ja, men 

lidandet alstras i grund utav osmält mat, som förstör hans 

inflammerade buk. När får man väl sömn uti hyrda 

boningar? Om du betalar glupskt, kan du sova i staden: 

där är sjukdomens rotl. Ty passagen av vagnar i hörnen, 

trånga som hin, och skällsord över de stannande öken 

skulle väl kunna en björn eller sjökalv väcka ur sömnen. 

Kallar tjeänsten, så tar den rike sin väg ovan hopen, 

Vikande bort där han förs på liburniska bärares axlar, 

medan han läser och skriver i hast eller tar sig en tupplur: 

bärstoln alstrar nämligen sömn, när fönstret är slutet. 

Ändock hinner han förr; oss hindrar den böljande hopen 

under vår fart. Den trängande massan mig klämmer på låren, 

här av en arm jag får mig en knuff och där af en järnstång, 

en med en bjälke i skallen mig slår, en ann’ med ett vinfat. 

Vadorna drypa av smuts, utav gräsliga fötter jag ständigt 

trampas, och — aj! — i min tå, där sitter en krigares skospik. 

Ser du, hur röken virvlar i sky? Där firas en picknick. 

Hundrade gäster! Envar av sitt bärkök följes i spåren. 

Corbulo bure väl knappt den mängd ofantliga kittlar, 

saker och ting på sin hals, som med upprätt nacke den stackars 

pysen till slav; när han går, kringfladdrar lågan för vinden. 

Tunikan, lagad helt nyss, går i kras. Än nickar ett granträd, 

fört på en lastvagn fram, än åter där kommer en fura, 

vickar med toppen i sky och hotar det vandrande folket. 

Ty om den axel bruste, som fraktar ligustiska klippblock, 

och om berget därvid omkull över skarorna stjälptes, 

vad vart övrigt av kropparne då? Vem kunde väl finna 

armar och ben? Nej, krossat till stoft, vart lik skall försvinna 

liksom en fläkt. Mellertid man tallrikar tvättar där hemma, 

blåser upp elden i allsköns ro, ocli oljade skrapor 

läggas tillreds samt linne bredvid handkannan med vatten; 

så på mångfaldiga sätt av de fjäskande slavarne sysslas. 

Ack, då sitter han re’n nykommen vid Stygen och ryser 

för den förskräcklige roddarn, och ej kan han hoppas, att båten 

bär honom över dess dy, ty han har ej en penning till färjlön. 

Kom nu därjämte ihåg åtskilliga faror för natten! 

Tänk, vilken svindlande höjd uppå husen! Så lätt kan en taksten 

krossa din hjärna. Hur ofta kan icke en söndrig och sprucken 

kruka ur fönstret slå ned! Hur rister hon icke och märker 

gatans sten med sin tyngd! Du kunde ju hållas för tanklöst 

ovarsam emot plötsliga slag, om du ej testamente

uppgjort före soupern. Överallt ges farliga tillbud, 

där under natten du ser vid din hemmarsch fönster på gavel. 

Därför du önske dig blott och bedje den ömkliga bönen: 

Måtte de nöjas att ned över mig slå ut sina nattkärl! 

Kommer en näsvis fyllbult se’n, som ej fått sig ett slagsmål, 

och som nu lider därför under natten ett kval, som Achilles’

liknar, och kastar sig först på sitt anlete, sedan på ryggen. 

Får då på annat sätt han ej ro? Nej, sömnen av visst folk 

njuts efter slagsmål blott. Men hur morsk han än är för sin ålder, 

samt fullsupen av vin, han likväl sig aktar för prætorn, 

som i sin purpurdräkt med en lång svit tjänare kommer, 

därtill lyst utav facklors mängd och med lampor av koppar. 

Mig, som av månen i hamn plär lysas eller av lyktans 

tarvliga sken, vars veke jag drager ur pipen så sparsamt, 

aktar han ej. — Så förnim uppslaget till sorgliga grälet, 

om det är gräl, där jag får stryk och han bara piskar. 

Nu han står i min väg, ban befaller mig stanna. Jag lyder. 

Vad skall man göra, min vän, när en galning befallt och därtill en 

starkare ? — »Halt, varifrån ?» — han ropar — »Var hin har du proppat 

ättika i dig och bönor i dag? Vad heter skomakarn, 

i vars sällskap du ätit din lök och din kokade gumsläpp? 

Svarar du ej? Säg ifrån — eller och får du smaka min skoklack! 

Hör du, var har du ditt stånd? I vad bönhus hålls du, din judhund?» — 

Om du försöker att säga ett ord eller tiger och viker, 

gör ingenting — stryk får du ändå, på köpet i ilskan

stämmer han dig till sist. Se, det är den fattiges frihet, 

slagen man ropar och ber, mörbultad av nävar, man tigger, 

att med de tänder, man har i behåll, få gå sina färde. 

Frukta dock icke blott slikt, ty bara du väntar, så kommer

en, som plundrar dig ut, när husen ha stängts, och när alla 

bodarnes dörrar ha slagits igen, fastgjorda med kedjor. 

Stundom också i en hast någon stryker dig expedierar. 

nämligen om med beväpnad makt man vill hålla i tygeln 

båd’ det pontiska moraset ocli den gallinariska skogen. 

Jo, då löpa de mangrant hit likasom till en djurgård. 

Finnes en ugn eller finnes ett städ, där ej fjättrar man smider? 

Största massan av järn blir bojor, och frukta man kunde

att det på plogar är brist, och att spadar och hackor det saknas. 

Lyckliga prisa jag må våra fäder och sälla de sekel, 

som i en flyktad tid under konungars makt och tribuners 

sågo ett Rom, som nöjdes att blott ett fängelse äga. 

Härtill kunde väl än mångfaldiga saker man lägga; 

spännet kallar mig dock, och solen går ned. Jag må vandra! 

Länge allt re’n med sitt spö mulåsnedrivarn mig vinkat. 

Därför — farväl! Glöm icke mig bort, och så ofta du skyndar 

skaffa dig vila och Rom dig skänker igen åt Aquinum, 

Ryck även mig ifrån Cumæ dit bort till Ceres Helvinas 

eller Dianas fest. Jag skall hjälpa dig bra med satirer, 

om du ej blyges för dem, och jag kommer i lantmannastövlar.

Juvenalis: