Ur Herkules

HERKULES arla stod upp en morgon i första sin ungdom,

fuller av ångst, och tvik, huru han sitt leverne börja
skulle, därav han pris kunde vinna med tiden, och ära. 
I det han alltså går uti tankar, och högsta bekymmer,
trippar ett artigt viv, doch lätt av later, och anseend´, 
till honom an; blommerad i margfallsfärgade kläder;
glimmand' i pärlor och gull och gnistrand' i dyrbara stenar;
skön av anlete; men (som syntes) sminkad, och färgad;
som en driva snövit, med rosenfärgade kinder; 
käckögd, djärv utav uppsyn; av hull var hon fyllig och frodig
gullgålblänkandes hår, bekrönt med roser i pärlor.
LUSTA var hennes namn, vittdyrkat i världenes ändar. 

Denna var intet allen; hon kom med tre sina döttrar, 

samt sin son, deras broder, häran, i sådana lynne: 

En var tröger å fot; halvsovande, gäspande, tunglynt, 

ovulin i sin drätt, obörstad, och solkot i klädom; 

dock var hon illa beprydd med en krans av skimmel och valmog. 

Hon bar ett hyend' inunder en arm, och kortspel i handen; 

koxade kring var hon for, och klådde gemenliga fingren. 

LÄTTJA var hennes namn, av moderen ärnat i vaggan. 

Andra var morlik, dristig och skön, med mysande munne; 

värvde sin' plirögon om, med lekande, lockande later; 

evar hon gick, drog hon å sig varmans ögon och ålit; 

klädd var hon i fint skir; att hon synts vart klädd eller oklädd. 

Svanvitan hals, därå spelande ringsviskrusade lockar; 

tittarne tittade fram utur floret, och halvbara brösten. 

Giljand' i lönnliga vis, och puffande, pyste till älskog. 

Hon had' ett eldfyre på sin hand, stål, tunder, och flinta. 

KÄTTJA var hennes egentliga namn, kärälskelig allom. 

Sällsynt av anlete var den yngst' av dessa tre systrar: 

ett öga grät; med det andra då log hon; snart var hon efterst, 

snart var hon föråt i tripp-trapp, snäller och dans-vig å fotom. 

Hon var klädd oppå fransk, därå allt var brokot och krokot; 

ringat och slingat i kors; med fransar i lyckor och nyckor, 

pappat och knappat i längd och i bredd; med spitsar, och litsor; 

runt omkring, och i ring, a la mode, beflittrat, och splittrat. 

Hon bar oppå sin hand ett seglande skepp, utan styre. 

FLÄTTJA hon het; är mycket avhållen av mesta vår ungdom. 

Jämt´ henne, kom där ock vältande fram en stinner en sälle; 

fnyste och pyste så medan han gick, han rullade fotlös, 

som ett marsvin häran; var brusande röder och droppögd; 

han bar en krans å sitt hövd, inflätad' i revor med humble. 

Tuppor all om bevävd, bland friskdaggdrypande druvor; 

glas hade´n i sin hand, och en brinnande lunta kring armen, 

samt därinunder, en rulla tabak; och pipor i kransen. 

Så kom en an, och denne var tärnornas livlige broder, 

RUS heter han; är en lustig i lag, tidkortelig hanse. 

(RAPP var denne gång inte där hos, var ute på värvning).

G Stiernhielm: