Vedsågarvisa

I.

Solen går upp och solen går ned.
Jag står på min backe och sågar min ved.

Barrved och björkved och ribbved och spink
kaptrissan skär i en skrikande blink.

(Handsåg är mer filosofisk och fin;
den som har brått måste skaffa maskin).

Björkved och barrved och spinkved och ribb.
Jag torkar min svett i min näsdukssnibb.

Sommarn lär vara så vacker i år,
så sa en sommargäst senast i går.

Den som måst åta sig detta beting
har inte tid till att se sig omkring.

Trissan snor runt som en sol hela dan.
Solen ser ut som en trissa av gran.

Sågspån i ögon och sågspån i hår.
Stjärnhimlen är visst en sågspånslår.

Björkved och barrved och all sorts ved.
Långsamt jag sjunker i sågspån ned.


II.

Men ett enkelt faktum visar,
att en del jag dock kan hoppas:
I ett okänt antal spisar
skall min ved i vinter stoppas.
Den skall värma en och annan
under särskilt kalla dagar,
när man tyr till kaffepannan
eller vad man nu behagar.

Barn och katter skola samla
sig kring brasorna och blinka.
Både älskande och gamla
skola vedens glöd försinka.
Och när du, som läser detta,
blivit dödligt styv i nacken -
kanske läggs du då tillrätta
på de spån som fylla backen.

PS. Senare meddelas att man lägger lik på hyvelspån, varför optimismen delvis varit oberättigad. (Rosenhöjds anteckn.)

H Blomberg: