så stå likväl, när Han dem hämmar,
som allt i sina händer har,
Guds gröna jord och blåa himmel kvar.
Likså hur otron, som sin gamla lära
nu åter frambragt i en ny gestalt,
må med det blinda nit sig sammansvära,
som allt vill kullslå, för att jämna allt;
vad hemlig mina de må gräva
och häll på häll titaniskt häva,
att störta kyrkan, se’n de korset fällt:
så står hon dock där stiftarn henne ställt.
Den gode herden ej sin hjord försakar!
Han, som sitt liv har gett för den,
ledsagar den i öknen än
och mot de vilda djur bevakar.
Om helvetet stod upp, ja, om än jord
och himmel fölle, faller ej hans ord.
Och vi den vishet skulle högre skatta,
som, lik Sibyllas, gåtfull kom
i lösa blad, dem, knappt i ordning satta,
en vindfläkt åter kastar om!
F M Franzén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar