fredag 11 oktober 2019

Det gamla ordet




















Nu vill man Frälsarn skilja från hans Ord,
och hans församling. Han är dock ombord
och stillar stormen. Ja, till dem han sänder
att gå med nådens bud till folken ut,
med samma löfte han ännu sig vänder,
att vara när dem allt till världens slut.

Hur det förtyds, det gamla ordet!
Dock fåfängt med det nya skryts,
som är i dag orakel vordet,
i morgon mot ett annat byts.
De vise sig ett språk må dana
för vad de forska, vad de ana,
blott de ej vrångvist skapa om
det ordet, som från himlen kom.

Det kom ej blott med andans gåvor
och krafter från en högre värld,
en nyckel till Guds rikes håvor,
mot mörkrets väldighet ett svärd:
det kom med händelser, beredda
från tid till tid och hemligt ledda
åt samma mål, bestämt av Gud
och röjt i löften, som i bud.

Vad han de helga män ingivit,
varom hans anda vittne bär,
har han med eget finger skrivit,
det finger som i tiden är
ej mindre synligt än i tingen.
Den hand, som ställt i himlaringen
var stjärnas lopp, har mätt också
den ban, där alla sekler gå.

Omkring all jorden nåd och sanning
förkunnas skulle av ett folk,
som skilt ifrån all hednisk blandning
var Herrens tjänare och tolk;
som ställdes mellan tre världsdelar,
att livets ord, som själen helar,
utsprida, när det mogna hann,
då tiden sin fullbordan vann.

Vad till ett helt sig sammanknyter
från Abrahams till Pauli tid,
är det väl likt de blinda myter,
som vimla i förvirrad strid?
Guds rike i det hela speglat,
och med hans namn, hans bild beseglat,
är det ett lögnens verk? Vad är
då han, vars vittnesbörd det bär?

«Men är det hans?» Du, som så frågar,
om dig dess anda icke rör,
om du ej busken ser, som lågar,
ej Herrens röst ur lågan hör;
så märk likväl vad han utförde,
han, som den rösten lydigt hörde,
och vad på denna grund av En,
som större var, blev uppbyggt se’n.

Om du ock aktar intet annat,
än yttre väl av samhällsskick;
så se, hur lågt den odling stannat,
som Kina av sin Foë fick.
Hur du än sanskrit må förklara,
(en skön, en underbar ruin!)
du, kristne! ville du väl vara
en paria, eller ens bramin?

De vilda horder, som förstörde
vad Rom av Greken fått i lån,
vad tämde dem? Blott vad de hörde
om nåd, dem bjuden av Guds Son.
Vad nytt begrepp om mänskovärde
och mänskorätt, då folket lärde,
att världens Frälsare jämväl
för trälen dött och frälst hans själ!

Att ordet är av Gud, så vida
som det har tjänt i tidens längd
att ljus kring jordens länder sprida
och trösta den betryckta mängd:
det medgen även I, som neken
att tro uppå «de fromma sveken.»
Det är ert ord. Men tron I då,
att Gud sitt mål med svek vill nå?

Och den Försyn, som till det näste,
där svalans ungar gapa opp,
ej mindre ser, än till det fäste,
som mätes av kometens lopp:
hon skulle utan vård ha lämnat
åt slump och list det verk, hon ämnat
till mänsklighetens ljus och frid,
till hennes väl i evig tid!

Vad gagnar vattnet, om dess källa
ej hålles ren? Vad verkan gör
det nya ord, man låter gälla,
som folket ej förstår, ej hör,
ej går att i Guds hus få höra?
Vad vill man? Kyrkan själv förstöra?
Vad! eller skall vad osant är
i Herrens namn förkunnas där?

Om osant är det gamla ordet:
vad blir då det, som stöds därpå
vid döpelsen, vid nattvardsbordet,
vid graven och för dem som gå
i brudstoln, ja, i predikstolen? –
Ve er! som där förklara skolen
vad I ej tron, I själva, mer;
och ve det folk, som leds av er!

Men vad behövas prost och kyrka,
då bladet som bärs hem oss lär
vad man skall tro, vad man skall dyrka,
vad dagens högsta vishet är?
Den lärdom, I ej själva fatten,
så inlåst är den dyra skatten,
den gen I folket, I, dess män:
månn’ folket tackar er för den?

Och I, på grund av vetenskapen
så stolta av ert fria mod,
som vässen alla otrons vapen,
att störta vad i sekler stod!
Vad Gud så skönt oss ville giva,
det skyn I ej att sönderriva.
Av vad en härlig skepnad var
I lämnen oss blott skuggan kvar.

Symboler visar oss naturen
i sjön, där himlen ser sin bild,
i dag och natt, i tordöns-skuren,
i duvans art, från örnens skild.
Likså i ordet, som är skrivet,
han, som är «Sanningen och Livet»,
i liknelser ej endast lär,
men verkar vad gudomligt är.

De blinda se, de döva höra,
de döda uppstå, och vad mer
han sågs med himmelsk kärlek göra,
ännu i trogna hjärtan sker.
Ej blott en föresyn oss vorden,
Guds återsken är han på jorden.
Den Dolde, som all världen bär,
i honom ses och känns oss när.

Gudomlig är ej blott hans lära,
så mild som hög, så djup som klar:
de verk han gjorde vittne bära
om makt som ingen dödlig har.
Vad trogna vittnen, enligt skriften,
om hans uppståndelse ur griften,
hans segerfärd till himlen sett,
symboliskt och dock verkligt skett.

Men allt det sköna, underbara
kritiken nu av ordet klär.
Då hon det icke kan förklara,
hon det förnekar, spotsk och tvär.
Den värld, som Gud av intet gjorde,
hon likaså förneka borde.
Förstår hon, hur det första par
blev till förutan mor och far?

Ert eget tal förneka borden
I, tvivlare! på samma grund.
Månn’ I begripen, huru orden
av tungan bildas i er mun?
Dock viljen I förstå, hur ordet
hos Gud av evighet är vordet;
och hur det se’n, i mänskohamn,
har talt, som Son, i Faderns namn.

Nu i hans ställe mänskligheten,
den fallna, usla, sätts av er,
som i er vishet bättre veten,
vad liv och ljus åt världen ger.
Den fångne skall sig själv förlossa,
den bundne sina bojor krossa,
den blinde staka ut sitt lopp,
den döde av sig själv stå opp.

Förmår hon det? Vad vittnar tiden
se’n syndafloden allt tills nu?
Vad vann hon av den sista striden?
Vad lovar den som förs ännu?
Med vad vi än må se med rysning
för mörkrets verk av falsk upplysning,
så tröstom oss; ty se, Guds Lamm! –
Och se, Guds Rike går dock fram!

Vad kan förnuftet ge, som svarar
emot vårt barnaskap hos Gud
igenom Sonen, som förklarar
såväl hans kärlek som hans bud?
Ack! om vi Kristus själv förlore,
vad blir vår kristendom? Vad vore,
om han försvunne, allt vårt stöd,
vårt hopp, vår tröst i liv och död?

«Dock läran står ju kvar!» – Vad lära?
Ej hans, nej, er: ett tankefynd,
som kan – dess djuphet i all ära! –
ej plåna ut en enda synd.
Visst ser man genom havets dimma
av dagens ljus en bleklagd strimma:
men slog det ej all glädje ner,
om solen själv ej syntes mer?

Och seglarn, hur han än sin bana
beräknar med kompass och kort,
månn’ han i mist kan leden spana
bland bränningar till himlens port?
Men bäst en klippa honom varnar,
förskingras töcknet, himlen klarnar
och solen själv står fram igen. –
Ja, världens ljus! du lyser än.

Du lyser och ger liv åt alla,
som tro, o Jesus! på ditt namn.
Ur fallet – ack! vem sågs ej falla? –
du för oss i en faders famn.
Det är försoning, vi behöva;
och den vill otron oss beröva!
Var ges, om ej vid korsets fot,
för hennes egen oro bot?



 F M Franzén:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar