Ringarn satte sin fot på trampan,
klockan rörde sig tungt, när han sade:
Ingen vet hur länge hon hängt här.
Men den gång, då kung Carl begravdes
och det ringdes över allt landet
dag och natt under flera veckor,
sprack hon - det blev liksom för mycket.
Jag såg ut genom stapelns gluggar.
Skyar gledo kring berg och sjöar
och i medeltidskyrkans skugga
lekte ringarns barn vid en runsten.
Tyst böjde jag mitt huvud
för alla klockor som brustit
under sin uppgifts dubbla börda:
sörja sitt folks tyngsta sorg
och bevara dess eviga hopp.
H Blomberg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar