Söndag

I dag stå mina böcker
tigande på hyllan.
Fast luften är så vårlig
och solen spelar över dem,
de äro stumma, liksom döda.

Men jag vet en plats
dit jag kan gå
och hämta läkedom och ungdom,
- en plats, som ej ens barnen känna till,
ett blåsippsställe nedom berget.

Ja soven, vismän, över edert grubbel.
I ären döde, men jag lever.
Jag vet en liten skogsstig,
som inte ens de älskande ha upptäckt,
- en stig, som leder in i sagans ängder,
där Pan i dunkla gläntor spelar.

O, varen tysta!
Ack, jag vet
en väg, ett land, dit ej den skönaste
av edra tankar någonsin kan följa.
Då allt är stilla, går jag dit
lycklig och ensam.
O väg, du liljekantade,
av klockspel fyllda!
O land, du stora, outsägliga,
där ting och tankar borta äro,
- där allt som är blott stilla skimrar,
liksom vid morgonrodnadstiden
all nattens dröm och plåga skälver
i ljuset över jordens himmel.
- Snart är den rätta tystnaden,
då går jag dit. Mitt hjärta hungrar.

 R Jändel: