När månen går ned

Liksom, i nattens tystnad -
när fält och sjö ses glittra som av silver
vid västanvindens lekar,
och skuggorna från bergen
ses trolla fram på vågen
bland villor, lövverk, kullar
de älskligaste syner
och locka oss med tusen drömgestalter -
månskivan, invid brynet
av Apenninens kammar eller nära
Tyrennerhavets yta,
syns sjunka: liksom världen mister färgen
därvid, och skuggspelslivet
kring berg och klyfta blir till idel mörker;
och i den blinda natten
en forman på sin dunkla stråt hörs hälsa
det sköna färdeljusets avskedsstråle,
som nu har svikit honom,
med någon liten sorglig melodi; -

så svinner ungdomstiden,
så svikes mänskolivet
av ungdomshoppet: skuggor,
det ljuva villoskenet,
ge sig på flykt. Vad hoppet lät oss skymta
i fjärran, vad vi gjorde
oss räkning på - det har så brått att fly oss!
Omtöcknat, övergivet,
är allt vårt liv, och vandringsmannen spanar,
förbryllad, fåfängt efter mål och mening
med denna långa väg som han har för sig.
Vad ser han? Att mot honom
vår jord är just så liknöjd,
som han är främmande för livet här.

Se, alltför sällt och lyckligt
skulle vårt usla öde
därovan synas, om vårt ungdomstillstånd -
då ändå minsta nöje är så dyrköpt! -
vidvarade så länge livet varar;
och alltför mild den lagen
som dömer alla varelser till döden:
om halva levnadsvägen
som står de arma åter
ej vore värre lott än själva döden.
Ett påfund, värdigt gudar,
det värsta kval av alla,
uppfunno dessa makter: Ålderdomen -
vars njutningslust är livlig,
fast varje hopp att kunna följa lusten
är släckt; fast nöjets alla källor sina;
fast plågan ökas, utan vederlag.

I kullar, fält och vatten!
Fast västerljusets glans för er har slocknat,
den glans som strödde nattens fåll med silver,
ej blir det edert öde
att länge sörja edert ljus: i öster
skall eder himmel ljusna
på nytt, om några väkter; gryningsdagern
skall följas av en sol, vars hulda ljuskrets
med sina starka flammor
skall bada er i floder
av mäktigt ljus, och dallra
igenom eterhavet. Ack, men livet,
vårt mänskoliv - när det en gång förlorar
sin ungdomsdag, ger ingen ljusning mera,
och ingen sol, det livets färg ger åter.
Livslångt blir mörkret efter vårens glädje:
därefter unnar Himlen
oss intet mer att bida än - en grav.

G Leopardi:


G L på dödsbädden (ännu inte 40 år!):