och jag drivs längre, längre, fot för fot,
den underliga vilda stund emot
då allt skall brista.
Men något, Gud, det vill jag hålla kvar.
Det har jag än och beder att få hava,
när annars vad jag ägde, vad jag var,
du skall begrava.
Och detta är den del av kärlek jag
fick som en sköld, att ej för tidigt digna
och för att kunna famna allt i dag
och allt välsigna.
Och detta är min bön, den allra sista,
att det skall blänka som ett sken av ljus
från dig av denna kärlek kring mitt hus,
över min kista.
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar