Men, himmel! att lyssna till klåpares klimp
på fortepiano, må Gud oss bevara,
ty lätt man av dåning kan då få en dimp.
Jag gick till en vän, som av döttrar ha åtta,
och ingen utav dem begriper en ton;
dock måste de spela, sin svaghet att blotta,
de arma! - det hör ju till edukation...
"Musik!" strax han ropar. "Ja, det har du rätt i!"
framläspar värdinnan, "och sen en kopp te!
Hör hit, mina flickor!" - en flicka, vid tretti,
nu sätter sig ned vid pianot, o ve!
Först vrides på stolen. Utmärglade fingrar
därefter begynna att trampa tangent,
och tet kommer in, och min själ nu sig slingrar
som orm uti myrstack. O, mordinstrument!
"Säg, är hon ej snäll?" så mig värden i örat
nu viskar, belåten till synnerlig grad.
"Ofantligt, min bror! - om blott jag sluppe höra´t"
jag tyst lägger till, under eder en rad.
Sen kommer den andra, den tredje, den fjärde,
så magra som nöten i Faraos dröm,
och bleka som sippor, samt fallna (i värde
allenast, förstås - ty min plåga ej glöm!).
De spela och gala nu efter var annan
och tävla, som ugglor, i gräslig musik.
Det blev mig för mycket; jag slog mig för pannan
och sprang uppå dörren, en ursinnig lik.
Jag blivit det fullt, om de övriga fyra
jag tvingats vid tekoppen höra uppå;
men aldrig i tiden, det kan jag bedyra,
mitt öra har lidit så rysligt som då.
Allt sedan, så snart i ett hus jag får skåda
ett fortepiano, jag flyr som en hjort.
För denna min rädsla jag icke kan råda -
de åtta mamsellerna hava den gjort.
W v Braun:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar