Aldrig känner man sig duven

Aldrig känner man sig duven,

sa den kloke, gamle uven,

bara man på något håll

har en liten smula troll.

Kom, nu ska vi gå och tjuta,

natten lång kring bondens ruta

skrämma livet ur hans barn,

stanna hjulet i hans kvarn.

Rackartyg, sa gamle uven,

ska man ha när man blir duven.

H Hamilton:

Sång bland ärkestiftets i huvudstaden tjänstgörande präster

 (Dem tillägnad)

Ärat vare deras kall,
som i lärdomen arbeta
och i tidens natt och svall
visa att de vägen veta,
lära världens ljus och dygd,
så med gärningen som orden,
nit för konung, lag och bygd,
och en himmel över jorden!
Ärat var prästens kall!

Högsint vare deras hug,
lyftad över flärd och yta!
Varken smicker eller trug
deras ädla kraft må bryta!
Lyssnande till himlens röst,
mänsklig ordning undergivna,
bäre de i samma bröst
Guds och likars rätter skrivna!
Högsint vare prästens hug!

Stilla vare deras gång!
Bland de larmande i tiden
deras tal och deras sång
ljude kärleken och friden!
Fruktrikt, om och obemärkt,
deras verk sitt upphov prise,
och till den, som kraften stärkt,
tacksamhetens frågor vise!
Stilla vare prästens gång!

Fröjdfullt vare deras mod!
Ej för lyckan må de slava!
Tänke, deras sak är god,
därför må den framgång hava!
Världens gunst ej söke de,
ej sin vinst av andras skada,
vilje dem blott goda se,
och sen glädjas med de glada!
Fröjdfullt vare prästens mod!

Fridfull vare deras lott!
Motgång må dem ej bedröva,
ty av den, som ger allt gott,
få de väl vad de behöva.
Friden styre deras lopp,
så de ungas som de gamlas,
tände hoppets fackla opp,
när till färden de församlas!
Fridfull vare prästens lott!

J O Wallin:

Akta dig för trollskratt, ho ho ho

Akta dig för trollskratt, ho, ho, ho!

Sen så kommer trollspratt, jo, jo, jo!

Det nyper dina ben,

det dänger dig i sten,

det skrämmer dina hästar i sken, sken, sken.

För ptro, ptro, ptro!

För gno, gno, gno!

Ja, akta dig för ho, ho, ho!

H Hamilton:

Jorden är Herrens (Psalt 24)

Av David; en psalm. 

Jorden är HERRENS och allt vad därpå är, jordens krets och de som bo därpå. 

Ty han är den som har lagt hennes grund på haven, den som på strömmarna har berett henne fäste. 

Vem får gå upp på HERRENS berg, och vem får träda in i hans helgedom? 

Den som har oskyldiga händer och rent hjärta, den som icke vänder sin själ till lögn och den som icke svär falskt. 

Han skall undfå välsignelse av HERREN och rättfärdighet av sin frälsnings Gud. 

Sådant är det släkte som frågar efter honom; de som söka ditt ansikte, de äro Jakobs barn. Sela. 

Höjen, I portar, edra huvuden, höjen eder, I eviga dörrar, för att ärans konung må draga därin. 

Vem är då ärans konung? Det är HERREN, stark och väldig, HERREN, väldig i strid. 

Höjen, I portar, edra huvuden, höjen dem, I eviga dörrar, för att ärans konung må draga därin. 

Vem är då denne ärans konung? Det är HERREN Sebaot; han är ärans konung. Sela.

När vintermörkret kring oss står

 

När vintermörkret kring oss står,
då gryr på nytt vårt kyrkoår
med nåd och tröst från världens Ljus,
från Konungen av Davids hus.

I dag densamme som i går,
han bryter bojor, helar sår.
Mot själens armod, folkens nöd
han bjuder världen livets bröd.

Guds folk, inför din Konung träd,
med helga offer honom gläd;
ditt liv åt ärans Konung vig:
sin salighet han bjuder dig.

Han kallar oss till helig strid
mot mörkrets makt, för ljus och frid.
Säll den hans maning följa vill,
ty honom hör Guds rike till.

Snart denna världens tid förgår,
då gryr Guds kyrkas jubelår.
Av nåd oss då, o Herre, giv
med allt ditt folk ett evigt liv.

E Evers:

En grå och stilla sjö med sanka stränder

 

En grå och stilla sjö med sanka stränder,
med bruna vassar och med gula trän.
Från land hörs usla kråkors hesa skrän
och i det stilla vattnet knurra änder.

Ack inom kort de skola draga hän
till mera lyckliga och varma länder,
me'ns här i köld och mörker allt sig vänder
och vinden sliter sommarns lust-palai´n.

Det bor förgängelse, evart man skrider.
I själatåget all naturn sig vrider.
En dum person går kring bland döda blad.

Den tänker på, att det var ljuvt i våras
att av en lustig liten dam bedåras,
så ljuvligt, att personen än är glad.

H Löwenhjelm:

Jakten

En gång i skymningsstunden

satt Mickel Räv på jakt

bakom en sten i lunden

- så har man för mig sagt.

Då hörde han i fjärran 

ett sällsamt ljud; han spratt

och sprang att "åkerknarran"

till aftonkost få fatt.

Men nu han fick att göra:

Bäst han åt öster sprang,

fick han från väster höra,

hur lätet hånfullt klang.

Så sprang han hela natten

uti den vida trakt,

kring kullar, berg och vatten

uppå sin vilda jakt.

När dagen äntligt bräckte,

han "rovet" skåda fick.

Då sägs, han tungan räckte

och sade med sin blick:

"O usling, om jag vetat

att du var störst i mun,

jag efter dig ej letat

en endaste sekund."

Men så det händer mången:

man jagar världen kring

när skatten sen är fången,

så var den ingenting.

C Boberg:

 

Inträdet i skolan

Från hemmet gick jag med min mor 

till gamla skollokalen,

där stod en barnaskara stor

uti den trånga salen.

De hade abc-böcker små

med pärmar gula, röda, blå.

Jag hade just fått nya skor

och dito väst och tröja,

och att min fröjd var jättestor

sågs nog mitt anlet röja.

Fastän jag var en liten karl

jag stod så stolt som Birger Jarl.

Det var inskrivning denna dag

för kommande terminen;

att lärar´n ej var glad som jag,

det såg jag dock på minen.

Hans blick var trött, hans panna blek;

att lära barn är ingen lek.

Han vår namn i ordning skrev

i boken som han hade.

Ibland han sig i håret rev,

men när då någon lade

en slant på bordet, skälmskt han log

och bättre min uppå sig tog.

Vi gladdes alla denna dag,

ty ingen av oss trodde,

att möda, hårlugg, pust och slag

bland skolans läxor bodde,

"Här blir oss ljuvt", vi tänkte blott,

men "lett" kom också på vår lott.

Vi hade hittills endast lekt

och tänkt på våra nöjen,

och då och då vår mamma smekt

och solat oss i löjen.

Vi lekt helt fria dagen lång

och icke tryckts av lagars tvång.

Men nu vi måste läsa jämt

en läxa, ny med dagen,

den som ej kunde sin bestämt,

grep läraren i kragen.

Ack, att man aldrig smaka fått

det trädets frukt på ont och gott!

Snart tron på tuppen ock försvann,

hur väl vi kunde raden,

ett enda ägg ej värpte han

som förr bland nötta bladen.

Och den som barnen intet ger,

han har ej deras hjärta mer.

Men bortsett från de strömoln små,

som skymde för minuten,

står småbarnsskolans himmel blå

och skön och glansbegjuten.

Ännu dess fäste ler så hult

av starka minnesstjärnor fullt.

C Boberg:

Munkåret

Advent, Advent!

En dörr, som står på glänt
till allt, som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.

Nu är det jul.
En brinnande och gul
och sällsam stjärna står på vakt vid gudabarnets skjul.

O fastelag!
Min ande är så svag,
och efter hetvägg trängtar den varenda fettisdag.

O Påskatid!
Vad luften kännes blid,
nu uppstår allt, som fjättrat låg i dödens boja nid.

O Pingstafest!
Du, som är störst och bäst.
Gud Fader, Son och Helgeand på jorden är vår gäst.

Jfr Löwenhjelms likbegynnande dikt Advent!

H Löwenhjelm:

Till en barndomsvän

Hur snabbt förrinner livets ström!

Nyss drömde vi vår barndomsdröm

och sprungo kring i vårens stunder

och lekte i de gröna lunder.

Med strömmen långt vi glidit nu,

men klart jag hör - hör icke du? -

att ur de undangömda dalar

slå ännu minnets näktergalar.

Vill du ej följa mig en stund

tillbaka till den gröna lund,

där livet skjuter brodd och knoppas

och livet ständigt ler och hoppas?

Dess port är stängd; med åldrat sinn´

vi få nu stå och se dit in.

Men det är roligt lyssna bara

till ekot från de dagar klara.

Ack, minns du våra lekars tal

uti naturens friska sal,

där våra skratt med fågelsången

förklingade i solnedgången!

Vår trupp var frisk, med ros på kind

och livlig som en virvelvind

Vi visste ej av nöd och smärta,

och glatt som lärkans slog vårt hjärta.

Den första blomma, våren fött,

det första smultron, som blev rött,

vi sökte upp, och jubelropen

friskt skallade igenom hopen.

Ty våra anspråk voro små,

och litet nog kan glädja då.

En karamell, ett äpple bara

då tände glädjens facklor klara.

Det gick omkring från mun till mun

och tullades i lagets rund.

ty givarn gav med varma händer

vad han märkt ut med sina - tänder.

Ack, etikett och estetik

trivs ej i barnens republik;

de äro "du" och fria väsen

och tumla om med fröjd på gräsen.

Helst vill man vara ute då;

men börjar åskan på att gå,

och blir det regn - till pappa, mamma

man ställer kosan med detsamma.

Man vet dock, var man hörer till. -

Ack, mången stor far häri vill. -

Man torkar sina våta kläder

och väntar glad på bättre väder.

Vi gömde ring, vi togo pant,

vi sålde fåglar lätt galant;

och stundom hela barnaskocken

sig gömde för "den blinde bocken".

Och när vi så lekt dagen ut,

vi knäppte händerna till slut,

och läset våra barnaböner,

dem Herren Gud så gärna röner.

Sen kröpo vi i sängens famn

och somnade i Jesu namn,

och far och mor så nära voro:

hos dem man sover utan oro.

Men åren gå; vi stora bli,

och barndomstiden är förbi.

Gud vet, var alla lekkamrater

nu irra kring i jordens stater.

Ack, mången fallit nu, som stått,

och mången re´n ur tiden gått.

Men många barn på nytt ha blivit,

och fröjdas i det nya livet.

Och mångas gamla barndomshem

nu känner icke mera dem;

det gått i andras ägo sedan

och far och mor de vila redan.

Vad växling här på jordens ring!

Allt rullar - fast står ingenting.

De samlas aldrig, våra hopar,

förr´n Gabriel i rymden ropar.

Men det är ljuvt ännu att få

omkring bland kära minnen gå

uppå sin hembygds kära ställen,

när månen ler ännu i kvällen.

Och det är ljuvt ännu att få

sitt öga lyfta mot det blå,

det stjärnbeströdda fadershuset

och bedja barnabön i gruset.

Ty när det kommer allt omkring,

så finns på jorden ingenting,

som kan förliknas med att vara

ett barn ibland de trognas skara.

Ack, må vi efter livets strid

få samlas hem igen i frid

uti vårt rätta barndomseden,

som ler på andra sidan heden!

C Boberg:

Franzén 250 år: Bereden väg

Bereden väg för Herran,

berg, sjunken, djup, stån opp!
Han kommer, han som fjärran
var sedd av fädrens hopp.
Rättfärdighetens förste,
av Davids hus den störste.
Välsignad vare han,
som kommer i Herrens namn.

Guds folk, för dig han träder,
en evig konung opp.
Strö palmer, bred ut kläder,
sjung ditt uppfyllda hopp.
Guds löften äro sanna,
nu ropa: hosianna!
Välsignad vare han,
som kommer i Herrens namn.

Gör dina portar vida
för Herrens härlighet.
Se, folken kring dig bida
att nå din salighet.
Kring jordens länder alla
skall denna lovsång skalla:
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

Ej kommer han med härar
och ej med ståt och prakt,
dock ondskan han förfärar
i all dess stolta makt.
Med Andens svärd han strider
och segrar när han lider.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

O folk, från Herren viket
i syndig lust och flärd,
giv akt, det helga riket
ej är av denna värld,
ej av dess vise funnet,
ej av dess hjältar vunnet.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

Den tron som han bestiger
är i hans Faders hus.
Det välde han inviger
är kärlek blott och ljus.
Hans lov av späda munnar
blott nåd och frid förkunnar.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

Jerusalem är öde,
dess tempel fallit ner.
Dess präster äro döde,
dess spira är ej mer.
Men Kristi rike varar
och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

 F M Franzén:

Det susar genom livets strid

Det susar genom livets strid

en fläkt av himmelrikets frid,

en kör av harpotoner.

En aning fyller varje bröst

och stilla ljuder Andens röst

i jordens alla zoner.

O mänsklighet, ställ dörr´n på glänt -

det är advent, det är advent!

Han kommer, Människones son,

ur Faderns rike fjärran från

och gästa vill vår boning.

Han kommer ned till jordens grus

med himlens kärlek, nåd och ljus

och bjuder oss försoning.

Ett sken sig re´n i öster tänt -

det är advent, det är advent!

Hur hög, hur ljus är ej hans gång!

Han kommer vid en jubelsång

från Salems harpor klara.

O trogna hjärta, över dig

re´n vita vingar sänka sig

att skydda för all fara.

Det är blott för´bud som han sänt -

det är advent, det är advent!

Han kommer ljuvlig, vit och röd

som junisol i morgonglöd

och hälsar huld de sina.

Låt upp, o själ, ditt tempelhus

och låt hans rika, fulla ljus

in i dess fönster skina!

Din bön uppstige oavvänt -

det är advent, det är advent!

Nu fröjdas, himmel, gläds, du jord!

Han kommer, livets ljus och ord

att lossa sorgedoken.

Han kommer att dig föra hem,

du lidande och trötta lem,

som har ditt namn i Boken.

Din nöd sig snart i sällhet vänt -

det är advent, det är advent!

C Boberg:

Slussen kl 6 e.m.

Trafiken, den vilda trafiken,

drar hejdlös och hektisk åstad

med pinglande spårvagnsmusiken

och tutande bilkavalkad.

Det mullrar av dova motorernas morr,

av bryggarvagnsskrammel och kärrhjulsknorr -

trafiken, den vilda trafiken

drar fram mellan Söder och Norr.

Det sjunger i grå trottoaren

och dånar i bågnande bron

av virvlande visa, som har en

förunderligt eggande ton.

Och mitt i den öronbedövande kör,

som cyklar och springer och trampar och kör,

den trygge polisdirigenten

sin hand över huvena rör.

Trafiken, den vilda trafiken

drar hejdlös och hektisk åstad.

Som strålar ur vimlet stå skriken:
Bananer och Aftonblad!

Se, elevatorerna rytmiska gå

i stålkonstruktionen, gigantisk och grå,

och fräsande starkströmsblixtar 

ur spårvagnskablarna slå.

Var sträng i den ljudande giga

har hetsen och spänningen stämt,

och stråkdalen virvla och stiga

med timbre av bråd kontinent.

Maskinernas muller mot darrande sten

och myllret av suddiga bålar och ben

i lyktornas gula coronor

och tandkrämsreklamernas sken.

O, fladdrande människoöden -

tekniken drar hejdlös åstad,

O häxdans av livet och döden

- med pingel och bilkavalkad.

Se, plötsligt står stilla var jagande sko,

ty bommen går ned framför suckarnas bro,

och klockorna rungande ringa

det ringande tåget till ro.

H Blomberg:

:

Tidningskvarteret

Innan morgonbullret vaknat, innan gatan stigit upp,

leva hjärnorna i Drakarnas kvarter.

Alla kyrkotuppar sova, det är bara Klaras tupp

som är vaken och som gal om det som sker.

Över hav och kontinent strömma bud om allt som hänt,

genom rymd och svarta kablar gå de fram,

och de forma sig till jord för att bida på ditt bord

såsom Utlandsnytt och Nattens telegram.

Är det hungersnöd i Kina? Är det markfall i Berlin?

Vad har hänt i San Fransisco och Paris?

Nattens röster gjutas samman i en rasslande maskin,

dagens mening ligger klappad som matris.

Och de känslor du och jag skola hysa nästa dag -

kanske läsas de just nu i revider

eller strömma fall i fall såsom bitar av metall

emot dubbeldäckarns vinkelhake ner.

I den gryningsgråa timmen skälver golv och fundament

under jättelika pressars rotation.

Mellan svindlande cylindrar ilar pappersbanan spänt

och blir svart av världens sista sensation.

Och i packor utan slut exemplaren spottas ut

för att flyga såsom duvor till vart hus.

Och det blad som du slår opp vid din frukostkaffekopp - 

ur dess svärta stiger världens hela brus.

H Blomberg:

:

Aeroplanet

O lyften mig, I segerkrönta vingar,

i morgonrymd med orgelstarka toner!

Stig glimmande i fågelvida ringar,

mitt flygskepp, under glada explosioner!

Framåt, framåt, jag har ett bud att bära,

ett fältrop för jag och en sång att sjunga,

det är en sång till mänskoandens ära,

vars ord jag över blodig värld vill slunga.

O lyften mig, I segerkrönta vingar,

från jorden, att jag klarare må se den,

följ med, du sol, som mördarnatt betvingar

och siar sabbatsdag, på segelleden!

Nu spela vindarna i spända stagen,

nu blixtra roder, ratt och karborator

och solen virvlar i propellerslagen

och djupt i djupet sjunka stadens gator.

O lyften mig, I segerkrönta vingar,

konungsligt i den silverklara eter,

tills glimmande i fågelvisa ringar

I sväven susande på tusen meter!

Därnere som en jättefilm du ilar,

mitt land, mitt stora land, i morgontimman,

och glorielikt på dina sjöar vilar

den alabastervita, lätta dimman.

I djupet under mina vingar skrider

du skönt förbi med slätter, berg och ängar

och aeroplanet som en stråke glider

på dina sommarfloders blåa strängar.

Som mastodonter med granitbergsbogar

och strida fällar, glimmande av daggen,

tungt vila dina tiomilaskogar 

med klara tjärnar lysande i raggen.

Mitt land, mitt land! Skönt stråla dina städer

vid vida vikar och små åars krökar

och festligt vaja i det ljusa väder

som långa vimplar dina skorstensrökar.

Som snabba skyttlar genom vattenväven

och akterstrimma som en tråd av siden

gå dina båtar fram med skum om stäven

och dräktiga som kor av gods och smiden.

Se, tåg gå brådskande som trägna myror

med strån till dina spridda samhällsstackar,

kraftledningar stå strängade som lyror

på dina höjders ödmjukt böjda nackar.

Igenom motorns brakande orkester,

mitt land, din brusande koral jag fångar;

det är en hymn om hårda arbetsfester

som väller fram i manligt starka gångar!

Hör borren klinga nordast ifrån fjällen

och tippvagnsrasslet följer lydigt tonen,

men som ett pukslag dånar plötsligt skrällen

ifrån den vreda dynamitpatronen.

Hör bruset av de piskande turbiner

i Luleälvens rasande kaskader

och gälla timmerklingors klang, som viner

från Bottenkustens vita stapelrader.

Hör bergslagsverkens tegelmurar runga

av stångjärnshammarns dån, när tungt han faller

och hundra hyttors elektroder sjunga

sin segersång mot smältande metaller.

Men glättigt spela tusen sinom tusen

maskiner flöjtlikt i ASEA:s salar,

och sorlet surrar ifrån varuhusen

och hamnupplagens vittberesta balar.

Jag kan ett svagt, men mäktigt pappersprassel

från gallerklädda bankfasader höra,

och telegrafers hårda knack och rassel,

när tusenmila bud de ilsnabbt föra.

Mitt land, mitt land, jag ser dig första gången!

För första gången jag din själ förnimmer.

Du är ej mer i dunkla drömmar fången.

Stolt står du mitt i dagens klara skimmer.

För högt jag far att mänskor varsebliva,

som sitta suckande i blåsippsnejder,

jag ser allena Verken, vilka skriva

vårt namn i världens bok, så full av fejder.

Jag anar hinder, modigt övervunna,

och murar, vilka fåfängt sökt oss skilja,

jag ser det stora vi gemensamt kunna

om blott det stora vi gemensamt vilja. -

Se, högre, högre, stiger du mot solen,

min starka örn, och horisonten växer,

jag ser ej blott vår lilla vrå vid polen -

nej, hela klotet slungar ljusreflexer!

I en vision jag hela jorden skådar

i solbeglänsta eterhavet vandra,

och järnhårt binda spindelfina trådar

de skilda kontinenter till varandra.

Men högt i rymden mina vingars siden

mig bära mjukt framåt, och under färden

med jättestil mitt flygskepp skriver i den:

Allenast arbete kan frälsa världen.

H Blomberg:

:

Franzén 250 år: Post-scriptum

Luthers fria tro skall nu försvara

allt vad djärvast otron förehar.

Vill ock du mot hans församling vara

vad han själv mot påvedömet var?

Med Guds klara ord bestred han detta;

och att det förkasta, heter nu

att hans verk, som man förstör - fortsätta!

Skulle du så tänka, även du?

Hur du må din Schleiermacher skatta,

ingen kyrka byggs av honom dock.

Präst i Luthers, där ditt kall omfatta.

Hon är Kristi: därför står hon ock.

Kyrkor skiljas, tills en gång den ena,

ej med ögon sedda, ensam rår.

Men om var för sig ej kan förena

sina lemmar, allt ju söndergår.

Allt går sönder, om ej lärans enhet

knyter fast de troendes förbund.

Men, om Bibelordet i sin renhet

ej bevaras, vad har tron för grund?

 F M Franzén:

Kom, grymma död

Kom grymma död en afton 

och tag mig bort med dig. 

Min glädje är så liten, 

min sorg så bitterlig. 

Stig in i skumma rummet, 

då vid mitt lampljus jag 

funderar över livet 

vid klockans tröga slag. 

Gå tyst, så jag ej ser dig, 

gå tätt bakom min rygg, 

slut mina båda ögon, 

så jag får somna trygg. 

Men hastigt, mjukt och vänligt, 

ty annars rädd jag är 

att någon skräckfull tanke 

mig bliver till besvär. 

Ja, hastigt, bäst jag andas, 

bjud hjärtat att stå still. 

O död, jag är dig tacksam - 

du gör nog som jag vill. 

Min glädje är så liten, 

min själ så ringa trygg, 

kom, grymma död, en afton, 

smyg tyst bakom min rygg.

B Sjöberg:

Mörkrets stund

Nattbild från Stockholm

Nu himlens ljus går bort från scenen, 

och dagens barn till vila gå — 

men mörkret reser sig på benen 

och smyger fram ur gränd och vrå, 

och synden vallar fram begären, 

och skammen, utav dagen stäckt, 

nu som ett rovdjur rusar käckt 

mot dygdens helga landamären. 

Nu nattens kung bestiger tronen, 

och främsta truppen i hans här, 

den mördande prostitutionen, 

framrycker, skyldrande gevär! 

Ur lystna ögon blänka vapen, 

på duvan lurar lustans falk, 

och synden bräddar rusets kalk, 

och krogarne uppspärra gapen.

I otrons barn, I lastens trälar, 

nu är den stund, då världens gud 

med piskan jagar edra själar 

att följa slemma lustars bud. 

Nu gillrar mörkret sina snaror 

i nattens drömmande mystik, 

och frestarns tjusande musik 

lömskt lockar invid dolda faror. 

Nu susa frestelsernas pilar 

igenom dunklet, lömskt och tätt, 

och ondskan, snabb som hinden, ilar 

att fånga rov på tusen sätt. 

Nu ympar synden sina lyten 

i mången frisk och menlös själ, 

som nyss av dagen tog farväl 

och sjunker tyst bland dödens byten. 

Nu öppna sig fördärvets portar, 

de vida gap i nattens famn, 

och syndens ström sitt tempo fortar; 

med laster utav tusen namn 

han jagar mot det mörka stupet,

på ytan skimra nöjens tal, 

men samvetsagg och Saulskval 

gå liksom hajar där på djupet. 

Ack, mången rosenkindad tärna, 

som nyss flög ut ur fridfullt bo, 

nu irrar som en fallen stjärna 

i sena natten utan ro; 

och mången son, vars framtidsdrömmar 

vid ömma hjärtan runnit opp, 

nu dränker framtid, själ och kropp 

i lastens likuppfyllda strömmar. 

O bedjen, bedjen, barn av ljuset, 

för offrens tal, som går i kvav! 

Och läggen fyrskepp ut i bruset 

på världens mörka, stora hav. 

De, som i Herrens fruktan våga, 

som äga mod för ljusets sak, 

må ut till de förlistas vrak 

i hoppets räddningsbåtar tåga. 

Men du, som rädd och svag dig känner 

och saknar mod och kraft att gå 

i båten bland de tappre männer, 

kom med ditt ljus till stranden då! 

Lys dem med trogen kärleks lampa, 

lyft upp din hand till Gud i bön, 

att de må vinna seger skön 

och satans gärningar förtrampa.

O, skumma natt, du brottens amma, 

du bovars, skökors, fasors vän! 

En gång en evig sol skall flamma 

med seger ifrån himmelen; 

då, uggla! på de svarta vingar, 

varmed du skam och laster täckt, 

bort flyger du, fördömd, förskräckt, 

vid ljusets segersång, som klingar!

 

C Boberg:

Kom till mitt kalla, domnade sinne

Kom till mitt kalla, 

domnade sinne, 

avgudar alla 

för dig försvinne, 

kom att befalla 

ensam därinne! 

Kom, o min Jesu! 

Kom, du min kära, 

mig att besöka. 

tron värdes nära, 

kraften föröka. 

Värdes mig lära 

allt hos dig söka. 

Kom, o min Jesu! 

Kom när jag glädes, 

kom ock i nöden. 

Kom när jag rädes 

eviga glöden. 

Kom, var tillstädes 

nu och i döden. 

Kom, o min Jesu! 

Ja, du skall komma 

sist full av ära! 

Väl dina fromma, 

väl dina kära! 

Träden nu blomma, 

sommarn är nära. 

Kom, o min Jesu! 

B Posse:

Till den sanna poesien

Från rop och blod Du fjärran är, 

från larm och lystringsord, 

och förrn jag sett Ditt öga le, 

jag bäddats ned i jord. 

Väl mig om jag i drömmen sett 

och rört Din klädnad blott. 

För ren för mig, för nära Gud 

Din höga väg har gått. 

Och om av män i tanklöshet 

för lätt Ditt arv försmås, 

så låt dem dö som hädare, 

och med sin konst förgås. 

Men den som tillbad, älskande, 

Din ljusa helighet, 

att Du är vis, fullkomlig, sann, 

allt vissare han vet. 

Bortom vår kropp och dess behov 

väl städs´ vår ande sett. 

Allt vad som var och är, är Ditt, 

av dröm och dåd och vett. 

Vart ärligt slag, var nöd, var strid, 

på evig jordestig, 

och hopp som driver oss att dö, 

har ursprung blott i Dig. 

Den Dig har kär, hans orenhet 

all himlen tvår till snö, 

och löfte ger att han en gång 

må likt ett barn få dö. 

Han vet att mitt i kallt förakt 

ny skönhet upp har stått, 

och redan har i hemlighet 

han himlens glädje fått. 

Du lärde älskaren hans språk, 

gav själ åt jord och kött. 

En konung skall Du vara tills 

all glöd och längtan dött. 

Din blick såg, innan ljuset var, 

i tomma rummen ner. 

På andra världar sjunger Du 

när denna är ej mer. 

Bakom vår synkrets´ fjärran gräns, 

tvärs över namnlös sfär, 

se andra världars visa barn 

hitned och skönja här 

ett vilset ljus, en lågas flämt, 

ett stundom halvsläckt bloss, 

ej främmande ändå - Du bar 

ditupp en sång om oss. 

Tid har ej liv, men väntar blott 

Din vilja höra få. 

Liv har ej tid, ty vid Ditt rop 

planeter stilla stå. 

Vår anings och vår fruktans land 

Du gett oss som en hemlighet - 

Din himmel och Ditt pinorum 

vi skapat när du ville det. 

Vishetens väg undgår ej ens 

Din blick av klarnad dag. 

De tappraste de segra blott 

till Ditt och Guds behag. 

Att genom striden bära, tar 

Du kungabarnen fatt. 

Du läker sår och bjuder sist 

de döende god natt. 

Du mellan oss och Herrens lag 

en vänlig slöja för, 

en skugga skymmande för oss 

de slakthus, där vi dör. 

Du trotsar varje räknekonst 

och jämnar udda tal - 

trons sporre, tjänarinnan från 

den högstes konungssal. 

O kärlek, som i tålamod 

förväntar hat och harm! 

O tro, som, fastän jämt förrådd, 

alltjämt är lika varm! 

Demon och bov - de måste dock 

blott alltid tjäna det, 

som är den högsta sanning som 

var sorgfri ängel vet. 

Från blod och rop Du fjärran är, 

från larm och lystringsord. 

Jag skall ej se Ditt anlete förrn 

jag bäddats ner i jord. 

Vinst och förlust mitt hjärta ej 

må träffa alltför svårt. 

Med stadigt bröst jag höra skall 

trumpeten blåsa hårt. 

Med lansen sträckt jag spränger käckt 

min sista barriär. 

Hur striden stått är lika gott: 

min drottning var ej där.

R Kipling:

Troner och folk och städer

Troner och folk och städer

varar helt kort - 

blommor som höstens väder 

snart plånar bort. 

Men som ny blom slår ut 

när vintern flytt 

ur jordens mylla, givmild som förut 

står städer upp på nytt. 

De sippor våren väckt 

har aldrig hört 

vad storm, som deras släkt 

i fjol förstört. 

Men med den säkra frid 

som litet vet, 

sin åtta dagar långa levnadstid 

nämner de evighet. 

Så Tiden, som är mild 

och lindrar ve, 

gör oss till deras bild, 

blinda som de, 

att än när vi blir mull 

vi drömmer stort - 

skugga till skugga viskar tillitsfull: 

"Än varar vad vi gjort!"

R Kipling:

Den största boken

'Jag vet en herrlig bok — mot denna 

de andra äro ingenting! 

Så mycket snillrikt ingen penna 

har tecknat än på jordens ring.  

Den är en öppen gudasaga, 

med varje år i ny upplaga.

En outtömlig rikdom hyser 

den inom sig så underbart; 

vartenda ord av vishet lyser, 

vart blad är strålande och klart, 

som stjärnesådda himlapällen 

uti den klara vinterkvällen. 

I levande bokstäver prålar 

den överallt, för blicken röjd, 

och ler i åter brutna strålar 

från tjällets solbeglänsta höjd

till dalens blomsterrika lunder, 

där allt förkunnar Skaparns under. 

Långt mera stort än konsten äger

i den jag stundligt skåda får, 

och mera skönt än skalden säger 

omtonar mig varhelst jag går. 

Till pärmar äger den azuren, 

och denna boken är — naturen.

Pehr Thomasson:

Ideal-realisationen

 Ideal-realisationen

- ni säger, den har redan börjat

men jag säger:

vi måste ytterligare sänka prisen.

H Parland:

Drinkaren

Jag såg en man, som höljd av gatdamm satt 

vid vägens kant, av rusets gift förlamad, 

en vindfläkt for och lekte med hans hatt. — 

Av lastens järnarm nästan sanslös kramad, 

han stötte stundom ut ett djuriskt tjut, 

såg slö och hemsk och högst förfärlig ut. 

Tre herrar gingo före mig förbi 

och skrattade åt drinkarn där på renen: 

»Den uslingen, han kunde låta bli 

att dricka så, att han blir lam i benen.» 

Det var just krögarn själv, som talte så. 

Som »bolagsmän» de stämde in, de två. 

Men att de själva kunde låta bli 

att hålla öppen krog för slika trälar, 

att som en fälla fånga dem uti, 

den tanken fick ej rum i deras själar. 

Den uslingen, det var hans egen skuld, 

— fast de för ruset tagit mannens guld! 

Nu kom från skolan barnens muntra flock -

först drinkarns åsyn hopen slog med tystnad; 

men om en stund bröt sorlet fram ändock, 

och varje gosse släppte lös sin lystnad 

att skämta, hurra, göra spe utav 

den jämmerlige dryckenskapens slav. 

Men — en av gossarne i gråt brast ut. 

Då syntes hopen liksom modet tappa, 

ty i en viskning sorlet snart dog ut: 

»Tyst, gossar, tyst! — Det är ju Adolfs pappa.» 

Och vändande mot Adolf tyst sin blick, 

var gosse, slagen utav ånger, gick. 

Sist gick ock Adolf, sen han sänt sin far 

en blick, där kärlek stred med sorg och smärta. 

O Gud, hur djupt den blickens stråle skar! 

Det låg i den ett krossat barnahjärta. 

Och om jag levde än så många år, 

den synen aldrig ur mitt minne går.

 

C Boberg:

Mysteriet

 

Leksaker äro alla människor. 

Leksak var jag själv i går. 

I dag är jag den som öppnar mysteriet. 

Jag vill att alla skola komma till mig, jag vill att alla skola höra hur mitt hjärta slår. 

Eld och blod och framtidens smörjelse skolen I mottaga ur mina händer. 

Hela mänskligheten vill jag viga åt framtiden. 

Mina flammande rader skall varje barn läsa. 

Jag skall omvända alla till en heligare gud. 

All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös kvast, 

all litenhet vill jag hånande döda. 

Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud vill jag stinga med mitt svärd. 

O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig. 

Du skall vila 

innan jorden är en trädgård, där gudarna drömma vid underbara bägare.

E Södergran: