Calle Casabermeja augusti 1934
Jag är i fängelse.
Och själva luften, balsamiskt mättad
med en unken stank
från dålig andedräkt och från kvarteren,
där Malagas fattiga vältra sig i dyn,
är fängelsets.
Framför mitt fönster står ett galler
ljuvligt smyckat mot en ljust blå himmel.
Om natten gnistra stjärnorna,
karusellerna snurra,
musiken knastrar.
I glädjekvarteret vagga mörkhyade senoritas
och Andalusiens underligt kluckande darrande sång
ljuder.
Den eggar, den stiger och sjunker i natten...
Men den är inte för mig
och inte för de andra sjuka.
Vi äro inneslutna i dessa murar,
inbakade under dagarnas brännande sol
och infrusna under nätternas frosskakningar.
Fängelset suckar, det fylls som en ballong,
suckarnas ballong,
som stiger högt över en utsvulten och
livad värld.
Måtte den ballongen spricka!
Då skall svavel regna från himlen
och jorden bli grå under tårarnas aska!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar