nattens drottning, vänlig, blid,
skönt i silversmyckad prakt bekläder
sjö och land i midnattstid.
Se, hur vågen silvras, se hur strålar
darra trolskt i insjöns famn!
Se, hur berget härligt prålar
i en färgprakt utan namn!
Lugnt hon skrider fram sin tysta ban;
som en huldrik skyddsgud blickar
över sjö och skog, på fur och gran,
jorden kärlig hälsning skickar. –
Så hon vandrat åren utan tal,
så hon silvrat hav och strand,
strålar silat genom skogens sal
milt och städs med givmild hand.
Sekler hon sett födas, sekler svinna
spårlöst uti tidens sand…
Mänskosläkten såg hon vandra, hinna
slutligt evighetens land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar