vårdarnas ristade sten kransad vänligt med grönt.
Du blott, förglömda grav, bär ej kors eller sten och din tuva
sjunkit i kringblåst sand djupt under vissnande gräs.
Vårens blåa viol och höstens purprade astrar
binda dig aldrig en krans, få icke dö i din famn.
Ingen irrande dröm dig söker; aldrig ett hjärta
vandrar förkrosselsens stig hän för att gråta hos dig.
Jämnad med markens sand du dock lever ett liv som de andra —
vårens skimrande regn väter ditt nyfödda gräs,
sommaren värmer din mull och högt kring din frostvita tuva
rönnens blodröda bär skina i morgonens brand.
Ack, då från gravar i blom balsamiska dofter sig sprida,
andas, fast doftlöst och armt, ock ditt förgängliga strå,
susar i gryning och natt under samma odödliga stjärnor.
Skön är du, bortglömda grav, ensam med jorden och Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar