Allt vildare blir stormens tjut
Mång regnig sky så tung och grå
ses fram utöver slätten gå.
Från mon drog jägarn längesen,
och fågeln vilar trygg på gren.
Mn jag går tyst och sorgsen här
längs öde stränderna av Ayr.
Av hösten nu begråts den skörd
för snart av kylig frost förstörd;
men genom stilla, ljusblå sky
den ser den vreda stormen fly —
kallt blir också vid dess tjut mitt blod;
jag tänker uppå stormig flod,
mång’ fara får jag trotsa där
långt från din vackra strand, o Ayr.
Min bävan ej för havet är,
dess bränningar, fast döden där
i
tusen former mot mig ler,
den arme fruktar intet mer.
Av oro dock mitt hjärta slår,
det blöder djupt ur månget sår,
jag bryter bojan som det bär,
och flyr från dina stränder, Ayr.
Farväl då bergigt sköna nord!
Du Goilas Ijungbeväxta jord!
Du såg min sorg, min kärlek gry,
nu långt från dig jag måste fly.
Vän, ovän faren väl! jag ger
min kärlek lika nu åt er:
o, denna tårflod innebär
mitt bjärtas avsked ifrån Ayr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar