När krämarn torgen överger,
ocb grannar törstigt slå sig ner,
när marknadsdagen blivit sen
och folket tågar hemåt ren;
vi fyllda bägare då tömma,
och druckna, sälla sedan glömma
de långa skottska mil framom,
de kärr och berg och slätter, som
stå mellan oss och hemmets härd,
där tyst vår fru, av oro tärd,
då rynkar ögonbrynen tvär
och varm sin vredes låga när.
Och far man, det fann Tam o’ Shanter,
till varje by åt alla kanter, Ayr öfverträffas dock ej än
Af deras mör och raska män.
O! hade, Tam, du lyssnat blott
Till allt hvad klokt din Katy rådt:
Hon sad’, att du din slyngel skicka
Dig skulle plumpt, och rumla, dricka;
Var nånsin nykter du kanhända
När någon marknad gick tillända!
Hos mjölnarn satt du med ditt mjöl
Så länge pengar fanns till öl;
På herrgåln, när du var i tagen,
Du söp med John till andra dagen.
Hon sagt: förr eller sednare
Skall djupt i Doon man dränkt dig se,
Eller af bistra spökens mängd
I Alloway gamla kyrka stängd.
Ack, ädla damer, ondt det gör
. Mig ofta då jag hustrur hör
ömt månget varningsord fornöta,
Dem hånfullt deras män bemöta.
Men till vår saga. — Tam så säll
Vid brasan satt en marknads qväll;
Det sprakade så skönt och mäktigt,
Och ölet var gudomligt präktigt.
Bredvid satt John, skomakaren,
Hans törstige, hans gamle vän;
Som bröder voro de hvarannan,
1 veckor söpo de tillsamman;
Och natten kom med sång och glam,
Och bättre öl kom ständigt fram.
Mot Tam värdinnan, öm I hågen,
Blef hemligt honom ljuft bevågen,
Och Johns historier kommo alla
Af löje krogsaln snart att skalla.
Gällt stormen pep dernte, men
Vår Tam ej brydde sig om den.
Klar blicken blef och molnfri pannan,
Man sjöng och skötte flitigt kannan;
Likt bi’t när hem sin skatt det’bringar,
Bort qvallen flög på lösta vingar.
För Tam, mer stolt än någon kung,
All lifvets sorg ej mer var tung.
Dock nöjets rus som vallmon dör,
Blott du den späda blomman rör,
Likt snön, som bäckens bölja hinner,
Ett ögonblick — dess hvithet svinner,
Likt nordanvind, som flyktar hän
Så fort att du ej vet hvarthän,
Regnbågen likt, hvars sköna form
Förbleknar i den vilda storm.
Ej någon fjettrar tidens lopp,
För Tam blef tid att bryta opp.
När midnattstimmens hemska stund
Sig bredt kring vida hvalfvets rund,
Han steg till häst, och af det bar —
1 natt en hund knappt ute var.
Liksom for sista gången tjöt
Hemskt stormen. Regn i strömmar flöt,
Allt mörkare in natten bröt,
Och djnpt och länge åskan röt.
Det kan ett barn förstå, i natt
Helt säkert fan vid styret satt.
Men Meg, Tams raska, gråa sto,
Slog gnistor klart med jernsmidd sko,
Och lustigt öfver mo och hed,
Trots blåst och regn och blixt han red;
Djupt ned sin blåa mössa klämde,
Bn gammal skottsk ballad uppstämde,
Och skyggt allt stundom blicken spände,
Och lyssnade och om sig vände.
Alloftay kyrka sågs långt hän
Med sina troll och ugglors skrän.
Vid vadet nu han var jemväl,
I snön der krämarn frös ihjäl;
Vid björken och den stora sten,
Der druckne Charlie bröt sitt ben;
Invid den ginst och gamla qvarn,
Der jägarn fann ett mördadt barn;
Helt när det träd på brådbrant stig
Der Mungos moder hängde sig.
Mörk framför honom Doon nu flöt,
Och stormen doft bland bergen tjöt;
Det blixtrade vid skogens bryn;
Allt närmre åskan skalf i skyn;
Då skymtade vid blixtens ljus
Alloway gamla bönehus,
Hvar springa sken af sällsam glans,
Och gällt det ljöd af lust och dans.
John Hafrekorn, ditt mod består!
Med dig mot faran gladt man går!
Vid dubbelt öl vi intet frukta,
/
Med whisky djefvuln sjelf vi tukta,
Och ölet slog så Tam i nacken,
Att han haft lust ge fan på fracken.
Men Meg sig ej ur stället rörde
Tills några rapp dess grubbel störde,
Och rädd hon sprang i ljuset fram;
Och ack, hvad syn nu såg ej Tam!
Hej, troll och hexor par om par!
Just ej precis française det var —
Jigs, hornpips, reels och strathspeys11 ) satt’
Lif i enhvar rent af besatt.
I öster på en fönsterspalt
Satt gamle Nick i djurgestalt;
En raggig hund, svart, grym och stor,
Hemskt förde an den vilda chor;
Nick på en pipa hvisslade,
Så tak och dörrar gnisslade;
I sina kistor gångna slägter
Der stodo stelt i svepningsdrägter,
Och genom något trolldomsband
Ett ljus höll hvarje lik i hand,
Vid hvilkas «ken Tam tydligt såg
Hur på det helga altar låg*
* En steglad mördare och två
Odöpta stackars dibarn små;
En tjuf, från galgen tagen ned,
Hvars mun sig än’ ! dödsqval vred;
Fem bilor, röda, blodbesköljda;
Fem sablar skarpa, mordomhöljda;
En snara af ett strumpeband;
En dolk, som höjts af sonahand
Att ge en far dess banesår —
Vid fästet satt hans gråa hår;
Tre lagkarlstungor fläckta ut,
Lögnsömmade, som tiggarns klut;
Presthjertan, ruttna, svarta, svedda,
Och stinkande, på radband trädda;
Och syn på syn så gräselig,
Att håren dervid resa sig.
Tam mållös stirrade och skälfde.
Den gulna lust mer vildt sig hvälfde;
Och pipan ljöd allt gällare,
Och dansen gick allt snällare;
Det hven, det susade, det led,
Tills hvarje hexa dignat ned;
Då blef hvar svepduk undanföst
Och dansen gick ånyo löst.
O Tam! att dock det varit tärnor,
Ljuft strålande, som nattens stjernor,
I lintyg, hvita, lätta, skära,
Och ej förruttnelse så nära!
Jag dragit af mitt byxepar,
Om det mitt sista äfven var,
Och bugat djupt och gett det gerna
For blott en blick af sådan tärna.
Men torra, murkna tomtegubbar
Och käringar i understubbar,
På kryckor äckligt skumpande,
Ack, att på slikt du kunde se!
Nu visste Tam dock hvad han såg;
En flicka yr och vild i håg
Var med i natt i trollens ring,
I trakten känd sen vida kring,
Der mången ko hon trollat död,
Och mången farkost bragt i nöd,
Förstörde säd och fruktträd bräckte,
Och snart allt bygdens folk förskräckte.
En skjorta väfd af gröfsta garn
Hon bar allt sedan litet barn;
Fast kort och snäf, hon dock den bar
Så stolt — den hennes bästa var.
Ack, föga hennes mor väl tänkte,
Att skjortan, som hon Nannie skänkte,
Köpt då för hennes sista pund,
Skull’ ses en dag i hexors rund.
Min sångmö sänker vingen här,
Till sådan flykt hon maktlös är
-Att sjunga Nannies vilda lek —
Hon sprang så sällsamt vig och vek —
Hur Tam förhexad stod och blängde,
Och, trodde man, hans syn förvrängde.
Sjelf satan muntert skuttade,
Och tyst ur kalken sm ut tade
Nu gjorde hon en kapriol.
”Väl gjort, väl gjort, du korta kjol!”
Högt Tam nu ropar helt besatt,
Och vips så sveptes allt i natt;
Meg sporrades då, följd längs mon
Af hela afgrunds legion.
Som retad bisvärm surra hön,
När kupans ro af plundrarn störs;
Som-uppskrämd hare flyr sin kos
När jägarn står midt för dess nos;
Likt hastigt rörda marknadshopar,
När ”ta fast tjufven” någon ropar,
Så springer Meg och trollen i
Dess spår, med hemskt, förfärligt skri.
Ack Tam, ack Tam, nog blir du än
Stekt som en sill i afgrunden;
Förgäfves Kat’ dig väntar åter,
En tröstlös enka, snart hon gråter.
”O! Meg nu tag det fina ut,
Till stenen hinn vid bryggans slut12),
Der kan du svänga fritt din svans,
Ty dit ej hinner trollens dans.”
Men förrn hon hann till stenen ner,
Sin svans hon svängde aldrig mer;
Ty Nannie, för de andra vida,
Var när den ädla Maggies sida,
Och flög mot Tam i vredesmod,
Men kände föga Maggies mod —
Ett språng — dess herre räddad var;
Men Maggies gråa svans blef qvar;
Den hade hexan ryckt från gumpen,
Och stackars Meg behöll blott stumpen.
Enhvar som läser denna saga
Han må sig väl till vara taga
Att, bjudes han till dryckjom gå,
Den korta skjortan glömma då;
Tron mig, slik glädje blir för dyr,
Mins Tam o’ Shanters äfventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar