W v Braun:
Se ej på de ögons himmel;
se ej på de lockars gull.
(Tegner)
Det var för rasande lustigt! Nej!
Skall detta vara mitt konterfej?
Är denne "gubbe", så tjock i synen
och med de rynkande ögonbrynen
min egen, älskade, såte vän,
den sig så kallande Brn?
Den där poeten, som jämt vill bråka
att komma fram med det "ekivoka"?
Den där, som damerna aldrig läst,
och som av dem blir tillbörligt snäst?
Ja, det är verkligen just densamme,
som nu på linan är åter framme,
att visa sig för det täcka kön,
oemotståndlig och "manligt skön".
Jag länge tvekade huruvida
jag borde släppa mig lös - och sprida
min fagra bild över Sveriges land
och sätta tusende bröst i brand;
ty, ack! en aning mig redan säger,
att det blir gråt i de skönas läger.
Det är naturligt; det kostar på,
att se mig ständigt - och ej mig få.
Det är naturligt; jag är så vacker ...
Här blir vapörer, här blir attacker,
och mitt porträtt bäddar mången grav,
när det till slutet blir lungsot av.
Jag kan ej hjälpa det, flickor täcka!
Jag, på sin höjd, blott för en kan räcka;
men det var verkligen icke rätt
att så er fresta med mitt porträtt.
Jag bort haft medömkan för de svaga,
som aldrig kunnat min bild förjaga;
den framstår ständigt, vid tårars ström,
i dagens tanke och nattens dröm.
I, arma, som jag har givit soten!
O, kunde också jag ge er boten!
Jag vill försöka. Djärvt på mig sen!
Det är en tröst, om den ock är klen,
ty man står lättare mot en fara,
om vid dess åsyn man vänjes bara...
Här sitter jag då på understol,
ett mål för kärliga blickars sol.
Här sitter jag. Mig i handen tagen
och mig bekiken Guds långa dagen! -
Nåväl! Vad sägen I om min bild?
Är ej min blick obeskrivligt mild?
Är pannans valv ej ett fridens tempel,
där själva skönheten tryckt sin stämpel?
Och munnen sedan med sina fjun? ...
Om konstnärn givit mig en basun
och satt i handen en liljestängel,
I säkert tagit mig för en ängel.
Vad är all honung, som jorden har,
mot mina leende läppars par?
Det vore något att mig få klappa
och kalla mig för: "Du lilla pappa!"
Men vad är detta? I skriken "fy!"
och synens färdiga till att fly.
Jag hör er ropa, förskrämda, skygga:
"Vad dessa ögonbryn äro stygga!
De kunna anstå en leopard,
men ej en lekande, munter bard.
Se, hur han blänger, den ättikssure!
Vi föreställt oss en lustig ture,
en hygglig, självsvåldig, glad garcon,
med magra kinder och näsa lång
och vackert hår och mustascher nätta;
men intet funno vi av allt detta.
När glada rimmare grina så,
o gudbevars för de sorgsna då!
Det var ett ansikte, just, att ritas!
Det ser ju ut, som det ville bitas."
Hör du, mitt käraste konterfej!
Det där var säkert en pik åt dej.
Håll du tillgodo, min vän! Förlåt mig!
Jag tar den aldrig i tiden åt mig.
Du är väl jag, men jag är ej du,
där ligger skillnaden, ser du ju,
om än var flicka i döden ginge,
om blott mig själv hon att skåda finge.
Men om du skulle mig vara lik,
jag ändå äger en tröst, så rik,
ty var jag friar, jag undfår korgen,
och med detsamma jag undgår sorgen.
Men, allvarsamt, du min stackars bild,
så långt från mig och - det sköna skild!
Jag minns en tid, då jag var den glade,
ty jag förskönande speglar hade;
det var ett strålande ögonpar,
och, däri sedd, du så grym ej var,
ty kärlek livade sträva dragen,
som öknen livas av solskensdagen.
När mig den älskade gav en blick,
ett annat uttryck mitt öga fick.
Och drog till löjen hos rosenmunnen,
från mig all dysterhet var försvunnen;
och med dess vänsälla hand i min,
i mina speglar jag djupt såg in.
Och jag var lycklig och glad till sinnet,
var nöjd med världen, var nöjd med - skinnet.
Men döden speglarna sönderslog,
och med detsamma min glädje dog;
och mörka sorgmoln mitt anlet höljde,
ty hjärtat henne i graven följde...
Men jag skall skämta, är det ej så?
Det vill förläggarn. Nå hopp! låt gå!
Det är bra roligt att vara rolig,
när man med saknaden är förtrolig!
Men, lika gott! Man har blivit van
att tro mig vara en lustig fan.
Hopp! därför, pajas! Det går väl över;
i graven gyckla du ej behöver.
Hur lycklig den, som är lyckligt död!
Jag måste skratta, för att få bröd ...
Om folk blott visste, hur glädjen brister
för de så kallade humorister,
de skulle tacka sin Gud för det
han utan humor dem födas lät.
Som benen ligga i helgonskrinet,
det ligger sorg i det ystra grinet;
dock vad bryr världen sig om det där,
om humoristen blott "rolig" är!
Men han I skådat hans skrivdon, dårar?
En törntagg pennan, och bläcket - tårar.
Och nu min gunstiga allmänhet,
du bilden sett av en glad poet,
som sig numera åt litet gläder,
åt mycket litet - blott fyra bräder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar