som alla önska, ingen dock vill ha!
Vi leva hellre. Prästen, som poeten,
ej gärna dör, fast himmeln är så bra
och jorden så okristligen eländig,
att hon är knappast värd en nypa snus...
Jag nästan fruktar att en lögn, en ständig,
är vårt förakt för jordens låga grus.
Nej, så olycklig ingen än har blivit,
att han har velat bliva salig, när
åt honom döden vänlig bjudning givit
på storkalas bland alla änglars här;
nej, alltid har han önskat kvar att stanna
på svältkur i vår jämmerdal, ändå,
en hemsk, en tröstlös tanke att besanna:
vi veta vad vi ha, ej vad vi få.
När därför någon fromt sig önskar döden,
sätt föga lit till denne skrymtarns ord!
När det till kritan kommer, sina öden
han byter ej mot bättre ovan jord.
Han fruktar, kanske, för den långa vägen,
på vilken ingen än gjort återfärd;
dessutom är, måhända, han förlägen
vad han skall göra i en bättre värld.
Och kroppen sedan, ack, den kära kroppen,
som man blir tvungen då att skiljas vid!
Han var dock vår! Sen maskar ätit opp´en
är firman upplöst, tvärt, för evig tid.
Visst var han kinkig nog att kläda, föda,
men mången njutning skänkte han ändå,
när han tog skatt av läppar, druvor röda,
och han, just han, var far till våra små.
Ej under därför, att den arma själen
smått rädes för en kropplös evighet
och vill behålla trogne arbetsträlen,
som prövades i mången drabbning het.
Nu ha väl präster sagt, att han skall stekas,
om han ej varit snäll; men det blir svårt
att steka bara mull, det kan ej nekas,
och själen träffar straffet lika hårt.
Visst vill man dö ibland. Se blott en änka:
hon finner livet tomt och avskyvärt,
och gråter ständigt, och vill bort, kan tänka,
vill bara bort - men gifter om sig tvärt!
Se flickan, som sin älskling mistat! Döden
hon minst en månad nu var dag begär,
men önskar sen att dela sina öden
med någon annan narr - "för evigt" här.
Men blinde gubben vid sin nötta krycka,
men hundraårig gumma, torr som hö?
I livet se de än sin högsta lycka,
och deras högsta fasa är att dö.
Och fången? slaven? Om det blott berodde
på säker vinst, visst levde de ej då -
vi dogo alla gärna, om vi trodde,
det är förskräckligt, men det är dock så.
W v Braun:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar