omornad upp ur nattens säng,
och himlen surögd duggregn dröp
på kala träd och mejad äng,
och Sanchos åsna svulten gnall
i morgondiset, kallt och rått,
då väcktes, blodig, stel och kall,
i landsvägsdiket Don Quijote.
Vid höstsolns grinigt snåla sken
såg han som i yrvakna blink
sin dårskaps fullhet, tvättad ren
från alla vackra drömmars smink.
Som korpar flockas en för en
kring lik av hängda skälmar strax,
slog minnet av var löjlig scen
ner på hans själ med hånfullt krax.
I dessa minnens ljus förstod
han plötsligt allt det plumpa hån,
som han förut i trosvisst mod
föraktfullt vänt sitt öra från.
Men vända om och göra bot
för allt han hittat på,
och tyst och skamset ta emot
allt spe han skulle få,
det provet fann han dock för svårt;
med dödstel min, men rak i rygg,
steg han till häst och sprängde bort
mot nästa väderkvarn...
S Lindström (Tristan):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar