vid stora vägen,
där ordet kör i galopp till fjärran
på kopparkärran.
Jag håller tömmen
i mina händer
och kör med strömmen
till andra länder,
men sitter dock i min stora hast
som spikad fast.
Det klappar, klappar och åter klappar
i stift och tappar:
då skenar tanken, och gnistan springer
ut ur mitt finger,
och i sekunden
så glad hon dansar
kring jorderunden
i kopparpansar,
men tung som bly hennes körsven är:
jag sitter här!
Och när jag sitter, så trött att vaka,
får jag tillbaka
ett bud i tråden om vad där händer
på fjärran stränder.
Och remsor trilla
som pappersbäckar
så tyst och stilla
med punkt och streckar;
dem skall jag stava ihop och se
vad säga de.
De ha så mycket att mig berätta;
vem minns allt detta?
Än är det glädjen, än är det sorgen,
än är det korgen,
som kondoleras,
än är det ringen,
som gratuleras,
men det vet ingen;
än är det pengar, än järn och spik,
än politik.
Jag har i handen vid trådens flöde
Europas öde
och vet långt bättre än kaffesystrar,
vad tiden lystrar.
Men ack, hur skallra
då mina läppar;
jag får ej skvallra
om trådens knäppar;
av idel nyheter spricker jag
varenda dag.
Här sitter jag med min tråd så trägen
vid stora vägen,
och världen brusar, och tiden springer
förbi mitt finger,
och orden ila,
fast jag är bunden,
med hundramila
skjuts i sekunden.
Vem frågar väl efter kusken då?
Kör på! Kör på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar